Att jag aldrig får vara mig själv.

Att jag aldrig duger. Att jag alltid blir förminskad. Att det faktiskt har gått tre år. Att jag faktiskt borde ha kommit över det. Nej det borde jag inte. Man kan inte sätta en tidsperiod på min sorg över min döda mamma. Jag kommer alltid må dåligt över det. Låt mig göra det och förminska det inte. För mig har det inte gått tre år. För mig har det gått tre dagar. 

Allt går emot

Just nu är livet inte bra. Ångesten växer och börjar bli värre än någonsin. Alla jobb skapar ännu mer ångest, ett mer än det andra. Är det såhär mitt liv kommer se ut nu? Isåfall vill jag inte ha det. Jag vill inte spendera mina dagar att ta hand om barn som jag inte känner och spendera mina kvällar med att diska en massa disk. Snart ska jag dessutom spendera nästan 2 hela veckor med det där jävla jobbet. Det här ger mig så mycket ångest. Men vad kan jag göra? Mamma hade sagt åt mig att tänka på mitt eget bästa och mitt mående. Men jag behöver pengar och ingen annan förstår mitt mående. Allt går bara emot mig, det finns inget bra som minskar ångesten. 

Update

Jag tror i dagsläget att det kommer komma en fortsättning på det förra inlägget. Jag har börjat skriva på det men vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Tänker att jag ska gå igenom det som händer efter allt i "brevet". Det kanske kommer upp om någon dag eller två, beror på om jag kommer på vad jag ska skriva. Annars då? Tror jag har järnbrist eller nått för går runt och är trött hela tiden, spelar ingen roll hur mycket jag sover kan fortfarande sova nån timme till. Kan sova 12 timmar innan jag far på jobbet, ta en nap på 3-4 timmar när jag kommer hem, vakna vid 19 typ och somna igen vid 21-22 tiden. Och sen då sova 12 timmar på det sen samma visa igen. Så ser mitt liv ut just nu. Jobb och sova. Ska även på intervju på torsdag och om jag får det jobbet tror jag att allt kommer kännas bättre. Då ska jag balansera 3 jobb, det kommer bli spännande. Men cash is king mina vänner. Nu ska jag sova hehe. Godnatt.