Livet

Nu går det lång tid mellan varje inlägg. Mycket som händer samtidigt som det ej händer någonting. Panikattackerna och ångestattackerna har kommit tillbaka. Fick en inatt och förut var jag så van vid de att det kändes som en vana men nu när dom kommer är det som en chock. Det är otroligt jobbigt. Samtidigt händer det något spännande imorgon som jag hoppas ska gå min väg. 
 
På senaste har jag även börjat känna suget av att flytta hemifrån, mestadels för att kunna inreda mitt eget hem. Spenderar mycket av min vakna tid med att leta efter inspiration för det. Så bara så ni vet skulle jag ej säga nej till ett presentkort på IKEA till jul. För planerar att flytta hemifrån någon gång under nästa år i alla fall. Då tror jag att jag är färdig med att bo hemma faktiskt. Men går allt som jag vill så kommer det ej vara något problem. 
 
Saknar även Holmön och sommaren så otroligt mycket. Hatar hösten för vågar ej åka ut på ön då för färjan är förjävulsk. Jag är ju livrädd att åka den när det gungar, speciellt nu när det är Helena. 
 
Ja det var ungefär det jag hade att säga idag. Vi hörs väl igen om en månad, hejdå.

Jag går under.

Den är tillbaka. Den där tomma, stirrande blicken. Den där tomheten som var konstant för ett år sedan men som försvann med tiden, den är tillbaka. Jag mår inte längre bättre med dåliga dagar. Nu är det konstant dåligt med bra dagar. Hur kunde jag komma tillbaka till det här? Har fått min första ångestattack på flera månader. Jag är där nere på botten igen och jag förstår inte hur jag hamnade där. Jag har blivit så duktig på att dölja det också. Jag visar inte hur jag mår, jag går runt med en mask hela tiden. Precis när jag tror att jag är på väg ut ur depressionen suger den in mig igen, djupare och djupare ner. Jag mår inte bra just nu och det blir inte bättre av all skit som pågår runt omkring. Det blir inte bättre av att jag konstant får känna mig otillräcklig, ensam och värdelös. Som om jag är allas sista prioritering, som om det alltid finns någon bättre. Hur ska jag orka det den här gången? Sen att jag trycker ner mig själv ännu mer med mina tankar gör inte saken bättre. Jag vet inte hur jag ska orka det här igen. Jag går under. 

Tankar och känslor

Det har gått ett tag sedan sist. Sommaren är slut men jag lever kvar i den. Jag har flyttat hem till Holmsund igen. Sen dess har jag hunnit jobba lite men framför allt tagit igen förlorad tid med mina vänner. Har varit få dagar då jag bara varit hemma och inte hittat på något. Samtidigt som det känns underbart känns det otroligt jobbigt. Att tänka tillbaka på allt som en gång var som idag inte består. Hur jag förra året den här tiden hade någon jag kände mig bekväm att ringa när panikattackerna kröp sig fram som jag idag inte har. Hur jag idag knappt pratar med den här personen längre, vilket känns otroligt tråkigt men samtidigt finns det en anledning. Jag känner även hur jag som person har förändrats sen dess, även fast jag har börjat komma tillbaka till samma tankebanor, tankebanor jag trodde jag hade tagit mig ifrån. Jag tror även att det var sist vi hördes som jag sa att jag kände att min generella mående blivit mycket bättre. Jag skulle inte ha sagt det. I dagsläget mår jag så otroligt dåligt. Jag är på samma ställe jag var på för 2 år sedan. Utan någon att prata med som förstår. Tänk er att försöka prata om det och bli förminskad, att känna sig så förminskad som om ens problem inte borde finnas. Att få höra att det snart gått 3 år så problemen ska ej finnas kvar. Hur jag inte kan ha några frågor. Det var ju cancer, det finns ju en förklaring. Tror folk verkligen att jag inte går runt med miljoner frågor i mitt huvud? Varför hände det? Hur hände det? Vad kunde jag ha gjort åt det? Jag har frågor som det inte finns några svar på, frågor jag aldrig kommer få svar på. Jag går runt varje dag med tusentals frågor, jag går runt varje dag och försöker trycka bort dessa frågor för annars bryter jag ihop. Jag går varje dag och trycker bort henne, trycker bort mamma, från mina tankar för att jag ska må bra nu. För att det här ska vara över. Jag trycker bort tankarna på min egen mamma för att jag inte ska falla ihop mitt bland folk och få en ångestattack. När andra pratar om henne med mig, ställer frågor om henne, då stänger jag av. Jag vet inte om någon märkt det men så fort man nämner henne stängs jag av. Jag stänger av känslorna så jag inte tar åt mig något så jag ej ska falla isär. Jag börjar istället skratta när folk säger att de beklagar. Det är min reaktion när folk pratar om mamma, att börja skratta. Jag skrattar åt allt och jag vet inte varför. Jag klarar inte av att sitta och lyssna när folk pratar om henne utan att stängas av. Istället slutar det med att när jag kommer hem, ibland flera timmar senare, ligger jag sömnlös och gråter hela natten för att jag tänkt på mamma. Jag kan alltså inte höra något om henne utan att komma hem och ligga sömnlös och gråta. Finns det något mer att säga? Jag önskar hon vore här så jag hade hennes stöd genom allt. All skit som pågår, genom depressionen, genom ångesten, genom allt. 
 
Man kan ju fråga sig också om det händer något mer än alla tankar runt mamma. Det finns massor. Sen jag kom hem har känslorna kring mindervärdeskomplexen kommit, med extrem kraft. Att konstant få känna sig otillräcklig och bortglömd. Att verkligen känna hur man är den minst viktiga av alla. Hur riktig oviktig folk tycker att man är. Hur jag skulle kunna försvinna helt och ingen skulle bry sig. För att det är ändå ingen som visar att dom bryr sig. Så känner jag just nu, det känns som att jag ger och ger men aldrig får något tillbaka. Hur snäll jag än är så får jag ingenting tillbaka. Och alla vet att jag är för snäll för mitt eget bästa så det kommer alltid tillbaka och biter mig. Det är vad som får mig att känna såhär. Det här är det värsta som finns. Om jag bara någonsin fick en bekräftelse på att jag duger.