Life

Mer än en månad sen jag skrev här sist. Hur har livet varit sen sist kan man undra. Dagsformen är nog bättre tror jag, känns som att jag mår bättre på dagarna. Kan ju hända att jag lurar mig själv också men det känns bättre. På kvällarna och nätterna dock, den senaste månaden har jag saknat mamma mer än jag någonsi gjort, mer än jag någonsin kunnat föreställa. Jag ligger varje natt och gråter och tittar igenom hennes instagram och lyssnar på hennes favoritlåtar. Jag saknar henne så mycket just nu att det gör ont i hela kroppen, så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det känns så jobbigt också att veta att jag inte har tagit mig någonstans alls i denna processen. Jag står kvar och trampar vatten som om det bara gått typ en månad och det får mig bara att må sämre. Det förstör bara mitt liv ännu mer, jag klarar inte av någonting egentligen. Det tär på mitt psyke nå så otroligt, jag mår verkligen så dåligt pga detta och jag vill inte må dåligt längre, vill bara få må bra. Nu blev jag på för dåligt humör för att fortsätta skriva något så vi hörs väl senare någon gång.

Varför skulle hon dö?

Just nu är det extra tungt, allt. Vet inte riktigt vad jag gör, känns som om jag bara irrar runt alldeles tom på känslor. Utan vetskap om vad som komma skall, utan någon som helst plan, utan en framtid. En förmodad sjukdom som vänder mitt liv uppochner, en sjukskrivning, få höra saker som bryter ner psyket nå jävulskt. Jag har ingen aning vad jag gör och det är så jobbigt. Mitt liv förstördes verkligen, varför skulle hon dö? Jag hade en plan, jag visste vad jag ville. Idag har jag ingen vilja, jag vill inte göra något. Jag mår så dåligt, jag är så deprimerad. Att konstant bli nedtryckt för detta, att bli sviken, att ingen förstår. Det tär på mig ännu mer. Att folk man trodde man kunde räkna med inte alls finns där längre. Allt har vänts på och ingenting är som det ska. Jag saknar mamma så mycket jag håller på att gå under. Jag kan inte sova längre. Somnar sent in på natten, tidigt på morgonen. Jag är alldeles slut. Den här tiden är värst av alla. Hur ska jag klara resten av livet? Jag behöver ju min mamma. 

Hur dåligt jag verkligen mår

Skrev ett långt inlägg om hur jag mår och hur rädd jag är men det försvann. Hag skrev om hur jag aldrig vågar säga hur jag känner för folk inte ska förstå och förminska mina känslor. Hur jag sa att jag bara hade ont i handlederna när jag också har ont i knäna, fotlederna, armbågarna och axeln. För sådan är jag, rädd för att folk ska tro att jag ljuger eller inte förstå. Därför drar jag hellre en lögn istället för sanningen. Folk förstår inte psykisk ohälsa, speciellt många i min närhet som inte förstår. Jag pratar aldrig om hur dåligt jag mår, hur jag tagit till flera olika skälvskademetoder för att slippa ha så psykiskt ont. Jag har skurit mig, jag har druckit, allt för att det ska bli bättre. När det inte funkade i längden försökte jag jobba istället. Det blev en hel del jobb. Jag gick även tillbaka på antidepressiva för att försöka få må bättre. Börjat gå på samtal efter ett långt tag utan. Det var tur jag blev sjukskriven när jag blev det för det blev för mycket. Men det är det fortfarande. Säger det en gång för alla, jag mår så jävla dåligt. Ibland vill jag inte leva. Ibland önskar jag att jag var död. Men det här är inget man kan prata om för folk förstår inte. Jag mår dåligt, jättedåligt. Och ingen förstår. Känner mig verkligen så himla ensam.