Ångest, depression och sakna mamma

Ni vet när det känns som om bröstkorgen är för liten för att man ska kunna andas och för att hjärtat ska kunna slå? När det känns som om man kommer svimma för man får ingen luft? När man inte kan andas så man börjar hyperventilera? När man får sån grov panik att man tror att man ska dö? Det är förmodligen inte många här som har känt så men det händer mig ganska ofta, senaste gången ikväll. Jag fick något sagt till mig som jag verkligen inte ville höra. De flesta vet att jag inte kan röra mammas grejer, att i stort sett allt ligger kvar där hon lämnade det. Hennes tandborste står kvar i laddaren på toan, hennes kläder hänger fortfarande på klädställningen, hennes ansiktskräm står kvar där hon lämnade den, det mesta är där hon lämnade det. Varför är det så då? För att jag klarar inte av att flytta på det och jag klarar inte av när någon annan flyttar på det. Och jag klarar inte av när någon annan ska komma hit och göra det hon gjorde. Men främst klarar jag inte av när någon säger åt mig vad jag ska och inte ska göra, när personen i fråga inte har något alls att säga till om. Den enda som har någon rätt att säga åt mig vad jag ska göra det är min pappa, ingen annan. Det var mamma också men nu är det bara pappa. Och jag klarar inte av när någon, medvetet eller inte, försöker ta hennes plats.
 
Sen var det något annat som triggade så ordentligt, det var att ingen såg det på mig. Mår så dåligt över det här, varför såg ingen det på mig? Mamma hade sett det direkt. En liten blick på mig och hon hade förstått att nä, det här gillar inte Emma. Varför är hon inte här? Personen jag behöver mest på denna jord är inte här. Jag blir så jävla ledsen av att ingen ser det på mig, hur kan ingen känna mig så bra? Hur kan ingen se det? Hur kan ingen se att jag mår så jävla dåligt, när det syns så jävla tydligt på mig. Jag döljer det så ofta jag kan men ibland kan jag inte och idag var ett perfekt exempel på en sån gång. Hur kan ingen se att jag mår så dåligt att jag stänger in mig på toan i 3 timmar utan att komma ut? Och hur kommer det sig att jag inte känner mig tillräckligt bekväm för att kunna säga det? 
 
Har fått höra mycket att jag är lat det senaste året, att jag inte gör något. Är det någon som vet vad depression är? Är det någon som läst vad som är vanligt vid depression? Man orkar inte göra något, man klarar inte av att göra något. Har ni någonsin känt att ni är värdelös, att allt ni gör är fel? Har ni någonsin känt att allt är meningslöst? Har ni någonsin känt att ni inte klarar av det här? Har ni någonsin känt att det inte finns något kvar? Har ni någonsin känt sådan ångest som jag beskrev i början av detta inlägg? Har ni någonsin känt att det bara finns en enda utväg? Nej, det har jag, varenda olycklig jävla dag. Det går inte en dag utan att något av det här går runt i mitt huvud. Nej, jag är inte lat, jag är deprimerad. Det är två helt olika saker. Känslan av att vara ett misslyckande är starkare än något. Jag kan inte göra något för jag kanske gör fel, jag kanske misslyckas. Men främst av allt kan jag inte göra det, för jag orkar inte. Jag orkar nästan inte ens gå från sängen så hur ska jag orka något annat? Kliver jag upp ur sängen så går jag och lägger mig i soffan. 
 
Mamma, hon förstod och jag går under för att hon inte är här. Den enda som kan rädda mig från det här, är inte här. 

<3333

2016-04-11 kl 20:32:05

När fick du din första panikattack och varför?

2016-04-17 kl 20:08:59

Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback