Ångest, skola och att allt suger

Just nu är det inte bra, skolan har dragit igång och jag har börjat sista året för andra gången. 
Allt är så jävla jobbigt, har ingen aning om hur jag ska klara detta. Speciellt nu när jag har en ny klass där jag känner ingen så har ingen att luta mig tillbaka mot. Har gått 4 dagar i skolan och kan känna ibland att jag håller på att få en panikattack så måste ut och andas så fort som möjligt. En dag var så dålig att jag var tvungen att gå ut och sätta mig i bilen ett tag för jag klarade inte av det. Men detta är inget jag pratar öppet om, vi låtsas som att det går jättebra. Just nu känner jag bara att jag vill göra som den där gången i somras fast mycket mer. Vegt, jag vet. Känner precis just nu att ångesten är i magen och att den snart kommer visa sig så denna natt lär spenderas i panik och hystersikt gråtande. Vi ser väl, känner då bara att jag vill vara ensam och inte prata med någon alls. 
 
Finns en person jag saknar så otroligt mycket just nu, som jag skulle ge allt för att vara nära just nu.
Mamma, jag behöver dig. Just nu mer än någonsin. 

17 år, 5 månader och 18 dagar.

Jag var 17 år, jag visste ingenting. Jag hade inte varit hemifrån mer än 10 dagar, jag hade inte varit utan henne mer än 10 dagar. Sen helt plötsligt ska hon som fått mig att stå på benen genom allt tungt, som hjälpt mig genom allt, som alltid har haft dom klokaste sakerna att säga, som alltid fick mig att må bättre, plötsligt ska hon försvinna och jag ska inte ha detta längre. Idag är jag vilsen och vet inte vars jag är eller vars jag ska ta vägen. Idag behöver jag henne och idag är hon inte här. Den dagen jag behöver henne som mest är hon inte här. Och jag är rädd, jag är rädd för livet och jag är rädd för mig själv. Jag är rädd att vara ensam och jag är rädd att vara med folk. Jag hatar mig själv för att jag gör som jag gör, jag hatar mig själv för att jag har bara hittat ett sätt att minska ångesten men det är det värsta sättet. Jag hatar mig själv för att jag inte vet vad jag håller på med, att jag kan bli så borta att jag inte ens kommer ihåg vad fan jag har skrivit. Jag var 17 år och helt plötsligt ska mitt liv vändas upp och ner. Helt plötsligt ska den människan som lyste upp min värld försvinna, och jag ska aldrig få träffa henne igen. Den 18 december 2014, jag var 17 år, 5 månader och 18 dagar gammal. Så mycket hade jag fått se av livet när hon som skulle följa mig genom allt, hon som räddade mig, hon som drog mig från botten upp på toppen. Jag var 17 år, 5 månader och 18 dagar när min hjälte försvann. Jag visste inte vad livet var för något, jag visste inte hur man levde. Idag är jag 19 år och 8 dagar och hatar mitt liv så mycket att det inte finns ord för det. Jag är rädd för mig själv, jag är rädd att vara ensam, jag är rädd för vad jag kan göra. För nu vet jag att jag är kapabel att göra det. Jag hatar mig själv och jag har ingen aning om hur jag ska sluta. Jag hatar mig själv för att jag är kär i en kille som aldrig skulle vilja ha mig. Jag hatar mig själv för att jag är jag och hur ska jag någonsin kunna tycka om mig själv?

Allt suger

Vet inte ens vad jag ska skriva längre, mår så dåligt just nu. Tror att jag har gått och blivit kär också, är inte helt säker men det känns som det. Det suger hårt det också. Sen har jag hatat mig själv så otroligt de senaste dagarna, förstår inte hur mycket fel en människa kan göra på samma gång. Orkar inte det här, vill bara må bra. 
Har ingen aning om hur jag ska klara skolan till hösten, det blir mest spännande. 
 
Vill bara att någon ska ligga och hålla om mig och säga att allt blir bra.