Det är ändå ingen som märker.

Du sitter där och ska göra något otroligt enkelt sen ser du att det här går inte. Så du tittar runt lite och inser att det har hänt något, något som inte får hända, något som kanske borde ha hänt för ett tag sedan. Du grips av panik, du ligger i sängen och kan inte andas. Känns som att det ligger en kloss i vägen i strupen. Nu börjar du hyperventilera, det var ju inte det här du ville, fast det kanske var det du ville. Du har stressat upp dig otroligt, så mycket att du går in i väggen, men detta kan du inte visa, även fast du sover ofta. Även fast du tar en "nap" på eftermiddagen i flera timmar så är det ändå ingen som märker. Du är ju bara trött för att du har problem att sova, det har du ju haft i två år nu, så att du är lite trött är inget konstigt. Men för dig är det konstigt, för dig är det otroligt jobbigt, för dig känns det som om du går runt och bär på ett betongblock, som om du är levande begravd. Och du vet inte hur du ska ta dig ur det. Du vet inte hur du ska klara det, något som du klarade så enkelt förut. Det slutar med att du ligger där, du ligger där och hyperventilerar för att du fått detta beskedet. Även efter flera möten med rektorn, syven, programansvarig, din läkare, din psykolog. Du har pratat med alla och insett att fan Emma, det här går inte men du ger dig fan på att de ska gå. Du säger att du ska fan köra, du är fast gedigen vid att du ska klara detta. Men det slutar med att det tar stopp, du krockar och du begravs. Nu klarar du inte av någonting istället. Du är som helt död, du vill inte resa dig ur sängen, du klarar inte ens av att göra något så enkelt som att duscha. Det är som ett maratonlopp. Du klarar inte av det och dödslängtan kommer, du känner hur fan ska du överleva det här, du är inte stark nog. Men sen inser du att det här kanske är för det bästa, nu har du chansen att klara av livet, att klara av din depression, att klara av det här. Något som kom så enkelt förut som idag är som svåraste fysiken. Något som du inte alls förstår. Så känner jag över mitt liv nu, jag förstår ingenting. Jag förtår inte hur jag kunde hamna här. Och som att toppa på detta så träffade jag en av mammas kollegor här om dagen och tänkte har denna människa barn? Hmm måste fråga mamma imorgon. Kan ni tänka er, det har snart gått 2 år och jag tänker fortfarande att jag ska fråga mamma. Jag har inte ens själv insett att hon är borta än, jag har själv inte insett att jag kan inte fråga mamma. Jag har inte bearbetat det ett dugg, och det, det fick mig bara att må ännu sämre. 

Kram på dig Emma . Kan vi inte träffas någon dag? Hör av dig om du vill och kan❤️

2016-12-02 kl 06:45:24

Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback