Att leva med känslan att alltid känna sig bortprioriterad

Har haft en otroligt jobbig kväll/natt. Har inte kunnat hålla in något, vill hela tiden skrika och slå och grejer. Vet inte hur det är meningen att man ska kunna leva såhär för jag klarar inte av det mer. Livet blir bara sämre och sämre. 
Och jag känner mig mer bortprioriterad än någonsin. Nu för tiden har alla någon som är viktigare än mig, det finns alltid någon alla väljer före. Och nu snackar jag inte om att man väljer sig själv före, för det har jag all förtåelse för men. I alla fall, känner mig så sjukt bortprioriterad av alla. Just nu känns det som om jag bara vill fara ut på holmön, ligga själv i stugan och inte träffa eller prata med någon. Inte kunna göra något annat än att bara kunna titta på TV, inte kunna titta på sociala medier så jag ser att folk umgås med dom de prioriterar före mig. Det känns som om jag vill sätta mig på kyrkogården framför mammas grav och bara sitta där för hon är den enda människan på denna jorden som inte fått mig att känna mig bortprioriterad. (Eller ah, tror aldrig pappa har fått mig att känna mig bortprioriterad heller. Han är bäst.) Vill bara sitta där och slippa tänka på allt. Helst av allt skulle jag ha henne livs levande med mig i stugan på holmön så jag kunde prata med henne på riktigt och känna mig uppskattad. Vilket aldrig händer nu för tiden. Vet inte hur jag ska klara det här längre. 
 
Nu klarar jag inte av det här längre, sitter och gråter sönder här så ska väl lägga mig igen. Puss hej


Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback