Roadtrip

Vid nio så far jag, Isabelle, josse och lovisa oss ner mot Sundsvall för en dag där. Är lite smånervös för att jag ska köra själv båda vägarna men det kommer nog gå bra. Tror set stora problemet kommer vara att jag fortfarande inte kommit på hur tusan jag ska sitta skönt med höger ben för att inte sitta och spänna det hela tiden. Ska man köra bil tre timmar i sträck är det nog inte det optimala. Nä, men ser framemot det faktiskt, tror vi kommer ha roligt. Vi får se om jag köper nått där, vi tänkte Ikea och birsta. Har inte varit där sen jag var där med mamma och pappa tror jag, tror det var någon gång kring vi flyttade kommer inte riktigt ihåg. 

Skjutsade upp Moa till norrfjärden då hon åkte ut till Holmön idag. Måste åka ut nån gång snart, kanske typ nästa helg vi får se. Träffade min bror vid färjan, det var trevligt. 

Ska försöka sova nu tänkte jag, ska upp om 6 timmar typ och ska köra minst 6 timmar imorgon totalt så måste vara utvilad. 

Puss hej

Förstå mina känslor?

Har spenderat en stor del av kvällen och tänkt över hur lite folk som faktiskt känner mig och förstår mig. Dom som jag tänker att dom ska känna mig bäst känner mig inte alls. Det är inte många som förstår hur jag funkar och vad som går genom mitt huvud. Vi tar ett exempel, jag har fått höra av en "vän" att denna personen är less på att hon alltid ska måsta fråga mig om jag vill hitta på nått och jag förklarar mina mindrevärdeskomplex och varför jag inte klarar av att ta initiativ, som denna person älskar när folk tar. Folk tror att ett nej jag orkar inte bara är ett nej, för vissa ja kanske det är det, men för mig är ett nej jag orkar inte så otroligt mycket mer. Om jag frågar någon "vill du göra något med mig ikväll?" och får till svar "nej jag orkar inte." Då är det som går genom vanliga människors huvud det här, "jahapp då får vi väl göra det någon annan gång", men i mitt huvud då låter det så här. "Jag är värdelös, hon hatar mig, hon vill inte vara vän med mig längre, jag suger, ingen tycker om mig, ingen vill vara med mig, det finns alltid någon bättre etc..." Detta är några av grejerna som ALLTID kommer upp när jag får ett nej. Ett nej kan resultera i att jag mår dåligt i flera dagar och begraver mig själv under täcket. Men detta är det ingen som förstår, utom en enda person typ. Så jag undviker att fråga för jag vill inte få dessa känslor, då sitter jag hellre själv hemma än att fråga. Och om jag får ett "jag kommer inte fråga dig om du vill vara med mig längre, nu får du börja fråga mig", jahapp men då komemr vi tyvärr inte umgås längre. FÖR JAG KLARAR INTE AV DET. Hatar att detta är så svårt att förstå för vissa, speciellt dom jag vill ska förstå detta. Måste bara säga att det är en jävla tur att Moa finns, she gets this shit. Och hon vet att jag inte klarar av det. 
 
Sen är jag även less på att ingen förstår hur dåligt jag faktiskt mår, inte för att jag skyltar med det men dom jag faktiskt berättar det för. Dom tror att jag överdriver eller nått. Är det ingen som läser inläggen jag skriver på denna blogg eller?? Jag har i princip skrivit att jag är en levande död, att jag är död på insidan, men ingen verkar förstå att detta är illa. Och visst jag låtsas att allt är bra och jag döljer allt bakom en mask men jag mår fortfarande lika dåligt ändå. Jag är inte glad, det kallas att låtsas. Är så trött och less, och mest förbannad på all denna skit. Önskar att mamma va här, hon förstod mig så jävla väl. Så som ingen annan. 
 
Och måste visa lite gratitude till Moa som finns där när jag vill klaga på livet och när jag är på botten. Som jag kan spy galla på livet med och som jag alltid vet att hon aldrig kommer förminska mina problem, snarare ifrågasätta hur jag ens lever idag. Och hur hon är bäst. Love you bbygirl. Och Moa förstår även att jag har så jävla svårt för att visa mina känslor och att jag är lika instängd som en fånge som sitter i isoleringscell. 

Scared of life

Spenderade kvällen med Moa, vi körde runt med bilen sen stannade vi på donken och satt där en timme typ. Sen for vi på konsum och sen skiljdes vi åt vid klockan 22. Har spenderat resten av kvällen framför tvn med The Blacklist. Så sjukt bra serie, förstår inte varför jag inte tittat på det förut då både pappa och johanna har pratat om det. 
 
Har börjat bli rädd för att sova igen, vill inte gå och lägga mig. Eller är inte rädd för att sova, är rädd för att vakna. If you know what i mean. 
 
Har börjat känna att jag saknar känslan jag hade i somras, saknar att känna mig levande. Vill vara människa igen, inte bara en levande död, vet inte hur jag ska orka detta längre. Alla jävla bekräftelsebehov och mindrevärdeskomplex har tagit över mitt liv. All denna jävla ångest också. Klarar inte av livet längre, klarar av att sitta och titta på tv, inte mer. Jag är ett stort jävla misslyckande och jag hatar mig själv. Behöver bekräftelse.