Hur lever man?

Det är en bra fråga, hur lever man? Här sitter jag, klockan är just nu 05.10 på morgonen, för mig är det natt och jag kan inte sova. Känslorna kommer som vågor över mig tillsammans med ångest. En sådan grov ångest att jag inte kan sova. Tårarna är inte långt borta men de kommer aldrig. Sömen känns väldigt långt borta. Fick utskrivet medicin för ett tag sedan som ska få mig att må bättre och få ångesten att minska. Själv har jag märkt noll skillnad men tydligen är det andra som ska märka det först. Någon tycker att jag har blivit gladare men själv tycker jag bara att jag blivit bättre på att dölja det. Tänk om folk satt här med mig klockan 05.13 på natten och fick känna det jag känner. Då skulle de förstå att jag inte alls mår bättre. Medicinen som skulle hjälpa mig, hjälper mig inte. Detta får mig att tvivla på att någonting någonsin kommer att hjälpa mig. Medicinen ska kombineras med samtal med en kurator för att få mig att må bättre. Dessa samtal ger mig mer ångest och ibland panikattacker. Jag måste ta ångestdämpande medicin för att kunna ta mig iväg på detta. Förstår inte hur detta hjälper mig, och förstår inte vad som ska kunna hjälpa mig. Detta leder mig till frågan hur lever man? Idag har jag ingen aning om hur man gör. Idag känner jag mig som ett stort svart hål som bara vill försvinna.
 
Studenten närmar sig, och lilla Emma ska inte ta studenten i år. Duktiga lilla Emma som aldrig har haft problem i skolan ska inte ta studenten för hon klarar inte av det. Och vill ni veta en sak? Detta ger mig bara mer ångest. Jag känner mig som ett stort misslyckande som inte klarar av skolan. Om jag inte klarar av det nu, hur ska jag klara det till hösten? Det ger mig ångest att jag till hösten ska börja i en ny klass med människor jag inte känner, som inte känner mig. Som inte vet vad jag har gått igenom. Tänk om jag inte blir omtyckt, för det har jag en tendens att inte bli. Folk vill inte vara med mig så det ger mig ångest. Det ger mig ångest att jag inte ska få ta studenten med klassen jag gått i hela min gymnasietid, den tiden jag gått i gymnasiet. En av mina närmsta vänner går i den klassen och jag kommer inte få ta studenten med henne. I klassen där jag vet att folk tycker om mig, där folk frågar efter mig, och säger att dom saknar mig. Jag får inte ta studenten med dom. 
 
Nu sitter jag här, klockan 05.21, med tårar rinnande nerför kinderna. Jag ser knappt vad jag skriver och har en hel del känslor inom mig. Allt jag önskar är att mamma hade legat och sovit på platsen jag sitter på just nu. För att jag sitter där hon alltid sov här ute. Hur ska jag överleva det här? Allt har bara gått neråt. Mitt liv är ingen berg-och-dalbana, för det går aldrig uppåt. Jag har så mycket känslor och så mycket frågor. Men jag har inga svar. Hur ska jag klara det här är frågan. Hur lever man?


Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback