00.33 - jag behöver henne, mer än någonsin.

Jag är rädd. Jag är rädd för att vara otillräcklig. Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för mig själv och vad jag är kapabel till. Jag är rädd för skolan. Jag är rädd för panikattackerna. Jag är rädd för denna eviga ångest som jag går runt med hela tiden. Jag är rädd att ingen förstår mig. Jag är rädd att inte kunna leva upp till alla förväntningar. Jag är rädd. Och nu började jag gråta. Allt är så jävla jobbigt, klarar inte av någonting. Jag är så jävla värdelös på allting. Förutom att må dåligt tydligen. Allt jag vill är att komma härifrån ett tag, att få hitta nya krafter och bara få vara. Brist på pengar, brist på tid. Jag vill slippa allt, jag vill slippa alla nedlåtande kommentarer, alla nedlåtande blickar, alla diskussioner, och främst av allt vill jag komma bort från alla förväntningar. Alla förväntar sig att jag ska göra si och göra så. Men jag känner att jag vill inte göra det här och nu har jag börjat tvivla på allt, men alla förväntar sig det av mig så kan inte ändra mig för då kommer jag svika alla andra. Jag hatar det här. Jag vill bara spola tillbaka tiden exakt två år för nästan precis den här tiden landade jag i Umeå igen efter att ha varit i Tyskland i 10 dagar. Mamma stod och väntade på flygplatsen även fast hon skulle upp om 5 timmar. Än hade jag ingen aning om att hon var sjuk och att hela min värld skulle ändras. Chili skulle komma hem till oss om 2 dagar och jag skulle få min egen lilla kissebebis. Sen dog hon, och sen dog han. Och jag blev kvar med psykisk ohälsa och känslan av att aldrig räcka till. Nu sitter jag här, ensam, på det stället hon älskade mest och det stället jag älskar mest. Och allt jag vill är att hon ska vara här med mig, för hade hon varit här hade jag haft någon att prata med. Någon jag känner mig bekväm att prata med, och någon som jag vet skulle förstå mig. Och jag vet att hon skulle aldrig kunna bli arg på mig för delarna som kommer med min psykiska ohälsa. Och nu sitter jag här, en vuxen jävla människa, med tårar som sprutar och ropar på mamma mellan andetagen. Jag behöver henne så mycket, det spelar ingen roll vilka andra som finns här för mig, eller vilka som "förstår", ingenting spelar någon jävla roll för det är bara henne jag vill ha. Det är bara henne jag behöver. Jag behöver min bästa vän och just nu behöver jag henne så jävla mycket. Precis denna stund behöver jag bara henne, ingen annan, bara henne. Bara mamma, världens bästa mamma. Världens bästa människa. Jag vill bara få vara med henne igen, vill att hon ska sitta och hålla om mig och säga hur allt kommer bli bra och hur jag är värd så mycket mer och få prata med henne. Jag vill bara kunna ringa henne när jag har nått jag vill berätta, jag vill bara kunna prata med henne. Min mamma, världens bästa mamma. 
 
Vad fan hände med att allt skulle bli lättare med tiden, för det blir då fan bara tvärtom.


Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback