Hur lever man såhär?

Allt jag gör får mig att känna mig som ett ännu större misslyckande. Saknar den gamla Emma, som inte hade några som helst problem med någonting, som klarade av det mesta med elegans, typ. Idag klarar jag inte av någonting, har ingen aning hur jag ska klara det här. Skolan blir bara jobbigare och jobbigare, ger mig mer och mer ångest. Ikväll kom ångesten som en stor våg och jag vill bara ha ett sätt att kunna dämpa den på. Blir inte bättre av att det hela tiden kommer upp problem för mig som ger mig mer ångest. Sitter just nu här, helt förstörd, med tårar rinnande ner för kinderna och allt jag kan tänka på är att göra som jag gjorde den där kvällen, för just det dämpade allt. Just det fick mig att glömma allt för en stund. Men sen tänker jag hur dumt det var och hur jag verkligen inte vill göra det, fast jag vill. Jag känner mig så hjälplös just nu, hur fan kan jag må såhär? Vad har jag gjotrt för att må såhär? Allt suger just nu och jag klarar inte av ett skit. Därav anledningen till att jag stänger in mig hemma, och inte går utanför dörren i stort sett. Jag vill bara må bra igen, skrattar åt mig själv när jag tänker på den där gången då jag satt och sa hur jag inte kan förstår att en människa kan må så dåligt, att man måste gå på antidepressiva, att man inte vill leva längre, att man hatar livet. Sen nu helt plötsligt är jag i stort sett den människan. Livet bara skrattar åt mig, ingenting går åt rätt håll. Allt är bara fel och jag är helt jävla fel. Jag vill kunna slippa detta på något sätt, jag vill ha något som leder mig åt rätt håll, något som inte ger mig panikattacker när jag tänker på skolan eller framtiden, något som får mig att vilja fortsätta, något som får mig att se ljuset. För just nu finns det inget ljus, inget överhuvudtaget. Allt är bara mörker, helt jävla becksvart. Hela sommaren har jag använt ett sätt att minska ångesten, hela sommaren har det nästan funkat, men nu kan jag inte göra det längre, nu kan jag inte minska ångesten. Och jag vet inte hur man lever med denna ångest, för den är värre än någonsin, och jag mår värre än någonsin men jag är så jävla bra på att dölja det.
 
Åh helvete vad jag inte tänkt publicera detta inlägg men nu blir det så ändå.


Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback