Jag går under.

Den är tillbaka. Den där tomma, stirrande blicken. Den där tomheten som var konstant för ett år sedan men som försvann med tiden, den är tillbaka. Jag mår inte längre bättre med dåliga dagar. Nu är det konstant dåligt med bra dagar. Hur kunde jag komma tillbaka till det här? Har fått min första ångestattack på flera månader. Jag är där nere på botten igen och jag förstår inte hur jag hamnade där. Jag har blivit så duktig på att dölja det också. Jag visar inte hur jag mår, jag går runt med en mask hela tiden. Precis när jag tror att jag är på väg ut ur depressionen suger den in mig igen, djupare och djupare ner. Jag mår inte bra just nu och det blir inte bättre av all skit som pågår runt omkring. Det blir inte bättre av att jag konstant får känna mig otillräcklig, ensam och värdelös. Som om jag är allas sista prioritering, som om det alltid finns någon bättre. Hur ska jag orka det den här gången? Sen att jag trycker ner mig själv ännu mer med mina tankar gör inte saken bättre. Jag vet inte hur jag ska orka det här igen. Jag går under. 


Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback