Varför skulle hon dö?

Just nu är det extra tungt, allt. Vet inte riktigt vad jag gör, känns som om jag bara irrar runt alldeles tom på känslor. Utan vetskap om vad som komma skall, utan någon som helst plan, utan en framtid. En förmodad sjukdom som vänder mitt liv uppochner, en sjukskrivning, få höra saker som bryter ner psyket nå jävulskt. Jag har ingen aning vad jag gör och det är så jobbigt. Mitt liv förstördes verkligen, varför skulle hon dö? Jag hade en plan, jag visste vad jag ville. Idag har jag ingen vilja, jag vill inte göra något. Jag mår så dåligt, jag är så deprimerad. Att konstant bli nedtryckt för detta, att bli sviken, att ingen förstår. Det tär på mig ännu mer. Att folk man trodde man kunde räkna med inte alls finns där längre. Allt har vänts på och ingenting är som det ska. Jag saknar mamma så mycket jag håller på att gå under. Jag kan inte sova längre. Somnar sent in på natten, tidigt på morgonen. Jag är alldeles slut. Den här tiden är värst av alla. Hur ska jag klara resten av livet? Jag behöver ju min mamma. 

Hur dåligt jag verkligen mår

Skrev ett långt inlägg om hur jag mår och hur rädd jag är men det försvann. Hag skrev om hur jag aldrig vågar säga hur jag känner för folk inte ska förstå och förminska mina känslor. Hur jag sa att jag bara hade ont i handlederna när jag också har ont i knäna, fotlederna, armbågarna och axeln. För sådan är jag, rädd för att folk ska tro att jag ljuger eller inte förstå. Därför drar jag hellre en lögn istället för sanningen. Folk förstår inte psykisk ohälsa, speciellt många i min närhet som inte förstår. Jag pratar aldrig om hur dåligt jag mår, hur jag tagit till flera olika skälvskademetoder för att slippa ha så psykiskt ont. Jag har skurit mig, jag har druckit, allt för att det ska bli bättre. När det inte funkade i längden försökte jag jobba istället. Det blev en hel del jobb. Jag gick även tillbaka på antidepressiva för att försöka få må bättre. Börjat gå på samtal efter ett långt tag utan. Det var tur jag blev sjukskriven när jag blev det för det blev för mycket. Men det är det fortfarande. Säger det en gång för alla, jag mår så jävla dåligt. Ibland vill jag inte leva. Ibland önskar jag att jag var död. Men det här är inget man kan prata om för folk förstår inte. Jag mår dåligt, jättedåligt. Och ingen förstår. Känner mig verkligen så himla ensam. 


Underdrift och mamma

Jag har alltså blivit sjukskriven året ut, så kul är mitt liv. Allt går verkligen emot mig. Paniken är enorm och ångesten är värst. Ångestattackerna kommer nu och då, senast ikväll hade jag en. Blir så lack på respektlösa människor och otacksamhet. Jag ska få en remiss till en specialist för att få en riktig diagnos och gå en utredning. Jag har underdrivit så mycket till alla för att jag är inte en sån människa som vill att folk ska tycka synd om mig. Det är inte så att det första jag nämner när jag pratar om min familj tex är att min mamma är död. Jag hatar att vara den som folk tycker synd om, att se hur folks blickar ändras när man säger sånt är det värsta som finns. Men jag är less på att konstant vara stark. Jag måste få vara svag ibland. Jag har inte bara ont i handlederna, jag har nästan lika ont i ena knät och båda fotlederna också men det har inte jag velat säga för jag vill inte vara handikappad. Jag är livrädd, absolut livrädd. Jag kommer få leva med detta hela mitt liv och det kommer bara bli värre.  Jag får panik. Jag vill egentligen inte alls skriva detta för jag vill inte att folk ska veta. Men just nu, just i denna stunden när jag mår som sämst är detta mitt gensvar. Att få ut allt, och då blir det här. För jag måste få ut det på nått sätt. Jag känner mig så ensam. Så värdelös. Har två personer att prata med, men finns bara en jag vill prata med och hon är inte här. Saknar henne så det gör ont. Konstant. Förra sommaren hade jag en person jag ringde till när jag mådde som sämst, har aldrig varit bekväm med det tidigare. Skulle behövt det nu men vi pratar knappt längre, vet inte ens om jag anser oss vara vänner längre. Vill bara ha mamma tillbaka. Behöver det kloka som fanns i henne. Den underbara människan. Absolut hatar den här tiden på året. Allt är så jävla hemskt. Känner mig verkligen som en 10-åring när jag saknar henne såhär. Känner mig så hjälplös. Hur fan ska jag klara resten av livet. Jag behöver ju henne, mer än någonsin. Behöver henne för att stötta mig och hjälpa mig. Säga till mig hur bra jag är för känner mig så dålig. Hon var så bra på det. Varför är hon inte här. Jag går under. Behöver någon som uppskattar mig och visar det. Finns en person som gjort det senaste tiden och det känns så bra. Nu har jag fått 2 panikattacker på en kväll, allt är som förr igen. Kul.