Underdrift och mamma

Jag har alltså blivit sjukskriven året ut, så kul är mitt liv. Allt går verkligen emot mig. Paniken är enorm och ångesten är värst. Ångestattackerna kommer nu och då, senast ikväll hade jag en. Blir så lack på respektlösa människor och otacksamhet. Jag ska få en remiss till en specialist för att få en riktig diagnos och gå en utredning. Jag har underdrivit så mycket till alla för att jag är inte en sån människa som vill att folk ska tycka synd om mig. Det är inte så att det första jag nämner när jag pratar om min familj tex är att min mamma är död. Jag hatar att vara den som folk tycker synd om, att se hur folks blickar ändras när man säger sånt är det värsta som finns. Men jag är less på att konstant vara stark. Jag måste få vara svag ibland. Jag har inte bara ont i handlederna, jag har nästan lika ont i ena knät och båda fotlederna också men det har inte jag velat säga för jag vill inte vara handikappad. Jag är livrädd, absolut livrädd. Jag kommer få leva med detta hela mitt liv och det kommer bara bli värre.  Jag får panik. Jag vill egentligen inte alls skriva detta för jag vill inte att folk ska veta. Men just nu, just i denna stunden när jag mår som sämst är detta mitt gensvar. Att få ut allt, och då blir det här. För jag måste få ut det på nått sätt. Jag känner mig så ensam. Så värdelös. Har två personer att prata med, men finns bara en jag vill prata med och hon är inte här. Saknar henne så det gör ont. Konstant. Förra sommaren hade jag en person jag ringde till när jag mådde som sämst, har aldrig varit bekväm med det tidigare. Skulle behövt det nu men vi pratar knappt längre, vet inte ens om jag anser oss vara vänner längre. Vill bara ha mamma tillbaka. Behöver det kloka som fanns i henne. Den underbara människan. Absolut hatar den här tiden på året. Allt är så jävla hemskt. Känner mig verkligen som en 10-åring när jag saknar henne såhär. Känner mig så hjälplös. Hur fan ska jag klara resten av livet. Jag behöver ju henne, mer än någonsin. Behöver henne för att stötta mig och hjälpa mig. Säga till mig hur bra jag är för känner mig så dålig. Hon var så bra på det. Varför är hon inte här. Jag går under. Behöver någon som uppskattar mig och visar det. Finns en person som gjort det senaste tiden och det känns så bra. Nu har jag fått 2 panikattacker på en kväll, allt är som förr igen. Kul. 


Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback