Press och mitt psyke suger

Tror jag har satt för mycket press på mig själv nu med fotandet, med bloggen och nu startat en instagram. Fick en våg av ångest pga detta, min första instinkt var att radera allt men gjorde inte det. Men nu är det ångestfyllt och det suger. Jag måste lugna ner mig och inte sätta sådan press på mig själv. Fyfan alltså, hatar mitt psyke, klarar fan inte av någonting. Sen att jag känner mig värdelös just nu gör det inte bättre. Fotade Elik igår och känner mig inte alls nöjd med bildera, känns som om jag inte vet vad jag håller på med och som om detta aldrig kommer gå. Fyfan vad jobbigt detta är, vill inte.....

Hatar allt

Har haft några riktiga skitdagar. Mår riktigt jävla pissdåligt. Vill bara ligga i mitt rum hela tiden, blir irriterad av ingenting och vill inte träffa någon. Vill bara ligga här där jag är just nu, i min säng, och bara vila och tänka på ytliga skitsaker. Jag orkar ingenting, det enda jag gjort utanför detta rum typ är att jag varit på gymmet och fått ut mina frustrationer där men det har ändå inte hjälpt något. Hatar det här, hatar att må såhär. Hatar allt. Igår var typ första gången som jag varit vaken tidigare än nu sen skolan och fick sån ångest över att jag inte gjorde något att jag var tvungen att lägga mig och sova för att inte tänka på något. Har i alla fall skrivit klart ett cv och personligt brev så ska ut på jakt nu. Hoppas på ett jobb så jag kan dels göra något sen så jag får nå pengar så jag en dag kan flytta hemifrån. Är så redo för det nu. 


Ingen förstår depressionen

Förstår ni hur det är att vara mitt i en depression, så långt ner du kan vara och få höra konstant hur dålig du är? Du får hela tiden höra hur du inte gör något, hur lat du är. Men du får även höra hur viktig skolan är och att du absolut inte får missa någonting. Men jag då? Är inte jag viktig? Är inte mitt välmående viktigast? Förstår ni hur det är att må så dåligt att du inte klarar av skolan så du bestämmer att du ska sluta för stunden och fortsätta igen gill hösten. Förstår nu hur det är att få reaktionen, men pengar då? Förstår ni att ni nyss sagt att ni mår så jävla dåligt att ni inte klarar av att gå i skolan och sedan få höra att pengarna är det son spelar roll. Ni får inte höra att ditt välmående spelar någon roll, ni får inte frågan om ni har fått någon hjälp eller hur du ska göra. Det enda du får höra är om pengar, solmom det är det viktigaste i världen. 


Jag är less på att ingen förstår, jag önskar att jag kunde sätta sjukdomen på utsidan så alla kunde se hur jävla jobbigt det faktiskt är. Så som jag mår skulle min sjukdom visas som typ tredje gradens brännskador över exakt hela kroppen. Så ont gör det, så känns det på min insida. 

Jag önskar att jag kunde stänga alla ute, jag önskar att jag kunde fokusera på mig och min psykiska hälsa. Men det är svårt när du konstant får höra hur den inte spelar någon roll, som om den inte finns där på riktigt, som om du bara är en jävligt lat människa. Tänk er att må så dåligt inombords att ni ibland inte ens vill leva längre, tänk er att må så dåligt att ni bara ser en utväg, tänk er att må så och konstant få höra detta. Det tär på en, det gör så man mår sämre. 

Just nu känner jag att det jag behöver är nog att vara ensam. Har börjat fundera mycket på att flytta hemifrån, jag tror att det skulle vara det bästa för min psykiska hälsa. Om jag skulle få stå självständigt, ha måsten, mina egna måsten tror jag att jag skulle ta mig långt. Men det finns varken pengar eller tillgång till detta, så jag kan inte. Jag får ta dom chanserna jag har att fara ut på Holmön och bara vara där helt själv. Det är dom stunderna jag just nu värderar högst på min lista. Det är något jag skulle behöva just nu för idag är ångesten så hög att jag bara vill ligga i mörkret och titta på tv. Om ens titta på tv, bara ligga och blunda. Det är vad jag har gjort idag, legat i mörkret i mitt rum och bara blundat. Det är precis vad jag behöver och precis vad jag tänkt göra. Önskar bara att jag kunde göra det någonstans där jag är helt ensam.