Euforin och livsglädjen

I fredags gick flyget söderut och mot Stockholm, jag skulle äntligen få göra det jag väntat i cirka 3,5 år på att få göra igen. När vi landar i Stockholm kan jag ju inte säga att jag kan klaga i alla fall. Det är alltså 27 grader i skuggan och strålande solsken. Det var inte optimalt väder för att gå runt och turista i men det var så jäkla skönt ändå. Dagen efter följde den dagen jag väntat på så länge, samtidigt som jag fruktat den så för jag vet att så fort det är över kommer depressionen slå in igen, och då värre än någonsin men den där timmen och 45 minuterna kommer vara värt det. Jag ska alltså få se min absoluta favoritartist, min idol, the love of my life. Bruno Mars, igen. Äntligen. Alltså bara jag tänker på det nu så börjar jag gråta. Vi går i alla fall ut och köar och blev sjukt besviken på hur lite folk det var som köade men var skönt för jag fick hamna längst fram. Tyvärr fick jag inte tag i Golden Circle men ståplats i alla fall och jag hamnade längst fram där. Jag såg hur bra som helst och kunde inte vara lyckligare. Först kommer förbandet ut, det är då Anderson .Paak. Hade aldrig hört en låt med honom men kan säga att han misslyckades inte med att få igång publiken i alla fall. Kan inte säga att jag är besviken på han, för jäklar så bra han var! Näe han är klar står jag och tittar på Hockey, haha det var ju semifinal var ju tvungen om sverige gick vidare eller inte. Vid 21.20 startar hans intro och han kommer upp på scenen. Jag står där, lyckligare än någonsin, försöker hålla tårarna inne och står bara och njuter. Det var otroligt längesedan jag kände den genuina lyckan jag kände just i den där arenan när han stod däruppe och sjöng och dansade som bara han kan. Besvikelsen när han går av går inte att beskriva men är fortfarande förväntansfull för vi tänkte gå bak mot sceningången efter och se om vi kanske får en glimps av honom eller hans band. Tror ni vi får det? Inte något på Bruno men resten av bandet och bäst av allt? Philip Fucking Lawrence. Brunos right hand man, bakgrundssångare och bästa vän. För er som inte vet så har jag en tatuering på min ankel där det står Just Breathe, Phil har en låt som heter så och det är just pågrund av den låten som det är intatuerat på mig. Extasen jag upplever när jag ser honom, får krama honom och stå och prata med honom går inte att sätta i ord. Jag visar honom min tatuering och han blir jätteglad. Jag hoppar därifrån i eufori. En lycka som jag tror jag aldrig har upplevt förr. Jag kan säga att det här var DET bästa som hänt mig, både konserten och efteråt. Lyckan och livsglädjen som jag hittade just den där dagen som varit borta så länge. Tycker det är helt sjukt hur något sånt här kan ge en den känslan och sätta så stora spår i en. Dagen efter är som befarat, vaknar upp helt tom, känner absolut ingenting. Men idag blev ännu värre, idag har jag knappt orkat kolla telefonen, inte orkat hitta på något. Imorgon likaså, så om jag försvinner nu ett tag så vet ni varför. Men, jag är så tacksam att jag fått uppleva detta och känna den där lyckan igen. Jag hoppas att jag hittar tillbaka till den helt men det känns väldigt långt bort i dagsläget.
 


Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback