Att jag aldrig får vara mig själv.

Att jag aldrig duger. Att jag alltid blir förminskad. Att det faktiskt har gått tre år. Att jag faktiskt borde ha kommit över det. Nej det borde jag inte. Man kan inte sätta en tidsperiod på min sorg över min döda mamma. Jag kommer alltid må dåligt över det. Låt mig göra det och förminska det inte. För mig har det inte gått tre år. För mig har det gått tre dagar. 

Allt går emot

Just nu är livet inte bra. Ångesten växer och börjar bli värre än någonsin. Alla jobb skapar ännu mer ångest, ett mer än det andra. Är det såhär mitt liv kommer se ut nu? Isåfall vill jag inte ha det. Jag vill inte spendera mina dagar att ta hand om barn som jag inte känner och spendera mina kvällar med att diska en massa disk. Snart ska jag dessutom spendera nästan 2 hela veckor med det där jävla jobbet. Det här ger mig så mycket ångest. Men vad kan jag göra? Mamma hade sagt åt mig att tänka på mitt eget bästa och mitt mående. Men jag behöver pengar och ingen annan förstår mitt mående. Allt går bara emot mig, det finns inget bra som minskar ångesten.