Ett brev till Mamma

Kommer ihåg det så väl. Hur Johanna hämtade mig efter skolan, jag tänkte att nu kan det inte vara goda nyheter. När jag kommer hem och alla mina syskon sitter i soffan med dig. Det kan verkligen inte vara goda nyheter. Det var det inte heller. Vi visste sen innan att du hade förändringar i ena lungan men att det kunde vara vad som helst. Men det var det inte, det var lungcancer. Jag hamnade nog i ett chocktillstånd, kunde inte säga något. Jag grät och du sa till mig, ”Gumman, cancer är inte en dödsdom, jag vet att du tror det för alla du vet har dött av det men mamma ska klara det här. Jag ska inte dö.” Så fel du hade. Tysken skulle komma och bo hos oss dagen efter, hur skulle jag klara det? Du mailade mina lärare och informerade om situationen. Min tyskalärare kom och pratade med mig några dagar senare om det gick bra för mig eller om jag ville att han skulle flytta. Jag klarade inte av att ha honom hos oss så han fick flytta. Men jag sov ändå en sista natt i din säng, med dig, även fast min säng var ledig igen. Men jag klarade inte av att sova själv, jag var rädd. Rädd att du inte skulle finnas där längre, rädd att du skulle lämna mig ensam. Tiden gick, du började få behandling för det och började även må dåligt. Jag klarade ändå det ganska bra, det gick ganska bra att springa och hämta hinkar hela tiden eller papper hela tiden. Det gick ganska bra, även fast det var otroligt tungt. Jag kan bara tänka mig hur det var för dig. Jag började må sämre och ångesten kom krypandes. Skolan slutade att funka. Jag var ofta borta och hemma med dig. Det blev jobbigare och jobbigare. Vi var på sjukhuset och träffade din läkare och kurator. Din läkare berättade att det hade spridit sig, till andra lungan och binjuren. Men du skulle få börja på en aggressivare cytostatikabehandling, hoppet fanns kvar. 12 November var jag i Stockholm och såg Ed Sheeran live i Globen och när jag kom hem från flyget den 13 kommer min bror och hämtar upp mig. Det första jag får höra är att du har åkt ambulans in på sjukhuset. Du var uttorkad. Vi for direkt dit och jag åt lunch med din bästa vän innan jag kom upp till dig på rummet. Kommer fortfarande ihåg känslan av att se dig ligga är i en sjukhussäng, 10 kg lättare än du brukar vara. Läpparna hänger mer än de brukade. Men du blev alltid så glad när jag kom så mungiporna lyftes direkt. Du gjorde första behandlingen av den nya cytostatikan på sjukhuset bara någon dag senare. Sen fick du äntligen komma hem igen. Vi bråkade en del under den här tiden för jag började må så dåligt och så gjorde även du. En dag blev det så jobbigt att jag stormade iväg från dig men som vanligt när vi bråkade slutade det med att vi båda grät. Och sen låg du och höll om mig i flera timmar när vi löst det. Ungefär den här tiden slutade jag sova. Stannade uppe hela nätterna med pappa och åt en massa mat och drack massa dricka. Jag började gå upp i vikt och må ännu sämre. Du sa alltid att om jag inte kunde sova skulle jag komma in. Kommer ihåg en natt så väl, jag kom in till dig då ingen av oss kunde sova och pappa var på jobbet. Vi låg i eran säg hela natten och tittade på Omen 1 och 1. Såna där skitfilmer som du älskade och jag hatade. Men jag såg dem, för att du älskade dem. Andra nätter kom jag in då jag inte kunde sova och du tog alltid din kudde och följde med mig tillbaka in i mitt rum. Flera nätter slutade på detta vis. Du låg och höll om mig hela natten eller strök mig på ryggen tills jag somnade. Den tryggheten jag kände där och då, den går inte att beskriva. Tiden gick, skolan gick sämre, jag mådde sämre och du var som vanligt. En dag var bra och den andra var dålig, det gick upp och ner. Sen blev du inlagd igen, i början av december. Du som älskade julen så mycket ville alltid att jag skulle plocka upp lite julpynt varje dag. Och varje dag fick jag en ny uppgift och du ville alltid ha bildbevis när jag kom tillbaka dagen efter. För jag var där varje dag. Varje dag spenderade jag timmar i ett sjukhusrum på lungan. Med dig bredvid mig, sjuk i cancer, utan någon som helst aning om du kommer bli frisk eller inte. Men hoppet fanns alltid där. Sen fick du komma hem igen, men du började tappa håret. Vi väntade bara på att det skulle komma och efter ett tag blev du så less så du bad pappa raka bort det. Fast först bad du mig men jag klarade inte av det. När allt hår var borta kom du ut från badrummet gåendes mot soffan där jag satt. Jag kastade mig upp och kramade om dig för det var så jobbigt att se. Och jag ville inte att du skulle se det för jag ville vara stark, för din skull. Det här var en lördag, lördag den 13 december. Sen kom den där dagen. Måndagen. 15 december. Läkaren och sjuksköterskorna var här, de hade något att berätta. Så vi sitter där, tidigt på morgonen. Jag var helt utslagen och läkaren börjar prata. Han säger hur behandlingen inte har tagit något och det inte finns något mer de kan göra för dig förutom minska smärtan. Men jag förstår inte vad han säger, förrän han säger att du kan få en plats på Axlagården om du vill. Tankarna börjar snurra. Det var ju där mormor låg för 6 år sedan men det var ju för att hon skulle dö. Dit åker man ju bara om man ska dö och det inte finns något mer att göra. Om man bor där väntar man ju bara på att dö. Då förstår jag vad han säger. Han säger att du ska dö. Att du inte kommer överleva det här. Han säger att min mamma kommer dö och att jag snart aldrig kommer få träffa dig igen. Jag börjar gråta, jag kryper upp i din famn och gråter på ditt bröst. Som jag gjort så många gånger förut, men hur många gånger till kommer jag kunna göra det? Nu gråter du också. Och då säger du till mig, med tårarna rinnandes nedför dina kinder, ”mamma kommer dö.” Då brister det. De där orden har etsat sig in i mitt huvud, jag hör dem hela tiden. När jag tänker på dig idag kommer det där upp i mitt huvud. De där tre orden är det värsta jag hört i hela mitt liv. Smärtan i din röst är så tydlig. Läkaren ger dig några veckor. Jag har alltså fått några veckor till att umgås med den viktigaste människan i hela mitt liv. Hur ska det någonsin kunna räcka? Dagarna går, två dagar senare, på onsdagen får äntligen Kevin komma hem från sjukhuset. Vi äter middag hela familjen hemma hos oss och dina vänner kommer förbi. Den 17 december. Du orkar dock inte äta något, du klarar knappt av att gå ur sängen. Kvällen kommer och alla börjar åka hem. Jag far ut och är med vänner för första gången på flera veckor. När jag kommer hem är du precis på väg i säng. Vi säger godnatt som varje kväll. Jag får dra godnatt-ramsan för du orkar inte. Jag pussar dig varje gång i pannan för jag är förkyld och du får inte bli sjuk. Nu är det godnatt och vi båda säger jag älskar dig. Jag kan inte sova alls den kvällen. Jag kanske somnar runt 4 tiden. Bara en stund senare kommer pappa inspringande till mitt rum i ren och skär panik. Nu har det hänt. Han behöver inte ens säga något, jag förstår direkt vad det är så jag springer efter honom in i ert sovrum. Och där ligger du, och du andas inte längre. Jag har träffat dig för sista gången, jag har pratat med dig för sista gången. Jag kommer aldrig mer få krama dig, jag kommer aldrig mer åka ut på Holmön med dig, du finns inte mer. Jag finns inte mer. När du dog, dog jag. När du försvann, förstördes jag. Jag finns inte mer. Hela dagen skulle du bara ligga där tills dem kom och hämtade dig. Jag satt där i sängen, på pappas sida och tittade på dig. Och pratade med dig. Men du pratade inte tillbaka, och det kommer du aldrig göra igen. 18 december 2014. 



Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback