Jag känner mig värdelös.

För lite mer än 3 år sedan fick mitt liv en totalvändning. Allt jag visste, allt jag trodde jag visste, rycktes ifrån mig. All trygghet jag kände, försvann. Det var en sådan vändning jag aldrig trodde skulle komma, när detta skulle ske skulle jag vara 50 år gammal och hon skulle vara 80 och det skulle vara dags. Hon skulle inte vara nyss fyllda 50 och jag skulle inte bara vara barnet, jag skulle inte bara vara 17. Allt jag visste, det försvann. Mitt liv försvann från mig. Hon var den största tryggheten i mitt liv. Hon var alltid där för mig, hon hjälpte mig i alla lägen, genom all skit. Ni vet den där i klassen som man umgås med i skolan men när man hänger på fritiden hör man aldrig av sig till den personen. Det var jag. Den kompisensom man inte vill ha med på bilden på Instagram utan bara får en tagg i hörnet. Det är jag. Den personen som inte visas upp, när alla andra vänner fyller år lägger man upp en bild på insta och grattar den. Men jag, jag är den som inte får en egen bild. Den där kompisen som bara är där men som inte är nått speciellt, som inte är värd att visas upp. Som man inte bryr sig så mycket om. Det är jag. Det har alltid varit jag.  När jag inte fick några inbjudningar till grejer, när jag var så utanför som jag var, fanns hon alltid där. Hon var min bästa vän, hon visade att jag var värd något. Hon älskade mig för den jag var. Och när hon försvann så försvann min bästa vän, min trygghet, min bekräftelse. Hur ska man någonsin kunna bearbeta det? Hur ska man någonsin kunna gå vidare i livet när det har hänt? Att växa upp som tonåring och bli så åsidosatt, det satte sina spår. Det gjorde att jag fick mina mindervärdeskomplex. Det gjorde att jag inte vågar skriva till folk och fråga om dom vill hitta på något. För dom kan tycka att jag är störande, att jag är dryg. För varför skulle dom vilja vara med mig. Sen när jag tre år senare fortfarande mår dåligt och inte klarar av att ta initiativ eller klarar av vissa grejer, då kommer det och biter mig i röven. Det är nu jag har fått lära mig vilka mina riktiga vänner är. Och det är nu jag vet att dom finns där för mig. För vissa som jag trodde alltid skulle finnas där finns inte där längre. Jag är less på att må skit över sånt här, jag är less på att andra får mig att må såhär. Jag är less på att aldrig duga, att aldrig vara tillräckligt bra. Att folk slutar prata med mig för att jag mår dåligt över min mammas död 3 år efter det hänt är för mig helt sjukt. För tydligen är det inte acceptabelt för vissa. Och jag lovar, hade jag kunnat göra något åt det så hade jag gjort det. Och i mitt huvud är det så att om folk slutar höra av sig till mig känner jag mig värdelös och tänker att dom inte vill vara med mig och då skriver inte jag. För varför skulle jag? Jag ska inte vara en börda. Jag är less och jag saknar mamma, det är vad jag behöver just nu. Min mamma. Jag hatar det här, jag klarar inte det här. Mamma var den bästa vännen man någonsin skulle kunna tänka sig och det finns ingen som hon. Jag känner mig så värdelös, som om jag inte är värd ett skit. Varför skulle annars alla sluta höra av sig. Jag är less. Jag hatar det här.