Hur instängd kan man vara?

Vet inte om jag vågar skriva här just nu, är rädd för vad folk ska tycka, vad jag ska tänka om mig själv. Kan hända att jag druckit lite, eller mycket, vodka och har en massa tankar. Detta inlägg är tidsinställt för att jag inte vill visa vilken dag jag skrivit detta, därför lägger kag it det en tisdag klockan 1.30. Har sp mycket tankar i huvudet, och sen är jag även ganska onykter vilket jag inte är stolt över. Ibland har jag tilltagit den metoden, att dränka mina sorger i alkohol. Men ni som tror att jag har ett problem, nej det har jag verkligen inte, innan idag var senast jag drack två dagar innan nyår. Så det är inget problem så, är bara skönt ibland för blir på så himla bra humör. Vilket jag är nu, men jag vlir även mycket mer vågad än vad jag normalt är. Är ju egentligen ganksa blyg och tyst men när jag är onykter är jag öppen och vågad. Önskar lite att jag hade dom dragen som nykter. Iaf vad skulle jag prata om, det var inte detta iaf. Jag har bärjar inse, vilket var på tiden, att det inte längre spelar någon roll hur många vänner man har utan hur bra dom är. Har insett att jag har världens bästa vänner, det är några som är speciellt bra, liksom Moa och Lovisa, kan man någonsin be om något bättre??? Dom bästa man kan ha, även Lo, hur bra är inte hon? Sandra också, sjukt fin människa. Vissa vet man bara är där liksom, pratar med Moa, inte alls lika ofta som förr, någon gång i veckan men vet ALLTID att om jag skulle behöva henne skulle hon klättra över berg för mig, Älskar henne. Ni vet när man bara vet att någon alltid finns där för en även om man inte pratar varje dag. Helt sjukt, trodde aldrig jag skulle ha någon sådan, men det har jag. Fler än jag kan tänka egentligen. Sen har jag glidit ifrån folk som jag verkligen önskar att jag inte hade gjort, när man får se någon ta ens sida som man verkligen inte trodde, någon som inte tycker att det ör okej att man mår dåligt över sin mammas död 3 år senare. Man glider ifrpn varandra och det får vara okej, även om man mår skir över det så måste det vara så ibland. Även om det är allt man inte vill så blir det så ibland. Hahahhahaha jag är svinfull när jag skriver detta och kommer garanterar ångra det sen MEN det kanske är värt det. För enda gången jag är ärlig med mig själv är på fyllan. Herregud. Jag ÄLSKAR mina vänner, dom är bäst och jag uppskattar dom så mycket. Jag är värdelös på att uttrycka mina känslor och är extremt instängd i mig själv men ibland så, ibland öppnar jag mig. Kommer ihåg det som igår, då jag, mamma och mammas vän satt och pratade om hur stängd jag är och hur dåligt det är. Idag har jag insett hur dåligt det är, MEN hur ska jag någonsin kunna öppna mig? Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man öppnar sig. Klarar knappt av att säga till min Pappa att jag älskar honom när han är den bästa människan jag vet, hur han är den människan jag älskar mest av alla, hur han alltid finns där. Eller min Syster, hur hon alltid finns där och hur mycket jag älskar henne, hur jag önskar att jag kunde öppna mig för henne men jag kan inte. Nej, jag är för instängd som person och visar aldrig mina känslor så jag kan inte säga sånt. Hur jag har världens finaste vänner men kan inte berätta för dom. Jag hatar det. Jag kan inte. Nu är jag bara less, nu vill jag bara sova. Nu vill jag bara glömma allt och inte tänka på något.


Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback