Sommaren, ångest osv.

Nu är det riktigt längesen jag skrev här sist. Mycket har hänt, fast lite har hänt. Sommaren kom och nu har den gått. Sen veckan innan midsommar har jag varit själv totalt 1 dygn. Det är nästan 2 månader jag varit omringad av människor 24h om dygnet, tills idag. Och de flesta som känner mig vet att jag håller allt inne och är ett typiskt exempel av suffer in silence. Jag har gått i 2 månader och hållit alla känslor inne, varenda liten känsla som jag inte vill visa för andra. Sen for pappa hem och jag är ensam igen. Bägaren rann över och det rinner fortfarande. Panikattacken kom nästan direkt. Just nu har jag en magvridande ångest som tar kål på mig. Får hjärtklappning lite nu och då och världen raserade igen på bara nån timme. For till affärn och var med Moa en stund och det hjälpte nå jävulskt men direkt jag kom hem och var ensam kom känslorna igen. Och även fast det behövs, för annars skickas dom rakt in igen och kommer inte ut på ett tag, så är det otroligt jobbigt. Ångesten  över att sommaren tar slut nu är också extrem. Klarar inte av kyla och mörker men mest av allt så klarar inte min kropp av kylan och väderomslagen. Denna sommar har varit helt magisk för mina leder och smärtor. Men idag gjorde vädret en totalvändning och det blev 15 grader helt plötsligt så kroppen gör ondare än man kan sätta ord på. Det enda som hjälper är värme, helst en varm dusch men det är svårt härute då vattnet är slut, men annars filtar och täcken, bara kroppen är varm så legat med tjocktröja och tofflor, filt och täcke för att slippa ha ont. Detta är ju så kul :-). 


Flyttar hem på tisdag, det känns otroligt jobbigt. Trivs så äckligt bra här på ön att det inte alls känns bra att åka hem. Allt som finns här väger upp allt i Holmsund, duschar och internet har ingen chans. Måste in för bilen måste på besiktning. Vill bara stanna här, men måste ju in, måste ju börja jobba också. Något annat funkar ju tyvärr inte. Hej ångest. 

Har så mycket mer jag vill skriva men det står bara still nu, det kanske kommer mer sen. Jag brukar som mest skriva här när känslorna är starka så kanske kommer nå mer inom snar framtid. Annars så ska jag försöka sova nu, brukar ta evigheter att somna när ångesten är så extrem som nu, ligger i flera timmar och mår värdelöst så lär inte somna förrän på morgonkvisten men jaja, godnatt. 

Jag vill ha min mamma.

Klockan är 01.11 och jag ligger i stugan och lyssnar på hur regnet smackar mot taket. I stugan som är min undanflykt när jag mår som sämst. När allt känns hopplöst. Nu ligger jag här, vilket måste betyda att jag flyr från något. Paniken och ångesten. Somnade med en ångestattack och vaknade med en panikattack. Det enda stället som är aktullt när känslorna är på den nivån, det är Holmön. Det stället där jag känner mig närmast henne, där jag kan prata med henne. Här släpper ångesten och jag får ett lugn över mig, ett lugn jag inte får någon annanstans. Ett lugn som bara hon har kunnat ge mig. Min mamma. Vissa gånger behöver jag henne så mycket. Jag är 20 år gammal och jag behöver min mamma. Allt jag går igenom som bara hon kan hjälpa mig med. Saknaden blir inte mindre, den blir bara starkare och starkare och jag känner för varje dag hur mycket jag behöver henne. I allt jag gör behöver jag henne. Jag önskar bara att hon låg här bredvid mig, som vi gjorde för 4 år sedan, och gav mig alla hennes kloka råd. Jag vill ha min mamma.

Vad händer

Vissa dagar är ju 10 gånger värre än andra men just nu verkar det bara vara dåligt. Menar inte mitt psykiska mående, det känns fortfarande ganska bra, mår ganska bra så liksom. Men min kropp fysiskt, den mår inte bra. Har så ont hela tiden, vissa kvällar klarar jag inte av det så jag måste ta massa smärtstillande och promenera runt för att det ska bli bättre. Är ju som fortfarande inte redo att skriva ut något officiellt här då jag inte ens själv vet den riktiga orsaken till detta men gör det då jag vet säkert med 100%. Just nu vill jag inte det dock, dom som vet dom vet. För det kan ju vara något helt annat också än det som tros. Iaf, ikväll är en sån kväll då jag inte kan sova för det gör ont och då vet jag att det kommer göra ont som fan imorgon bitti. För det är då det är som värst, på morgonen. Jaja ska inte prata mer om det. 


Livet annars, jodå var i Stockholm förra söndagen. Bilade ner och sen hem på samma dag, körde hela vägen, båda vägarna själv och det gick bättre än jag trodde. Var pigg hela vägen. Hade svinkul med Sandra och Amelie, Harry var asbra. Satt och spände mig konstigt eller nått när jag körde så när jag kom hem hade jag så ont i axeln att jag nästan började gråta. Låg med riskudde och alvedon haha. Gick inte över förrän på några dagar, skrattar åt det såhär nu i efterhand. Annars då? Har världens sötaste syskonbarn, dom är verkligen det bästa jag vet. Alla 4! Himla lyckopiller allihopen. Är så glad att dom finns. Annars önskar jag att jobbet gick bättre, vissa dagar kan jag inte jobba för jag får för ont och vissa dagar finns det inga jobb. Sen november har allt skitit sig verkligen, sen sjukskrivningen. Hade liksom 3 veckors jobb bokad med heltid och det skulle gå bra men sen blev jag sjukskriven och kunde inte jobba alls. Efter det har det inte alls blivit så mycket jobb som jag hoppats på. Kan typ inte jobba inom restaurang längre för får för ont så det suger. Och som vikarie får jag inte lika mycket jobb och jag blir latare också. Jaja måste ringa läkaren och skynda på lite så kanske det kan börja funka bättre. Nu ska jag försöka sova, kommer väl med någon ny uppdatering snart någon gång. Godnatt.