Botten is nådd

Det är fascinerande hur livsglädjen verkligen bara kan försvinna helt. Hur jag inte längre kan sova på kvällen. Hur jag inte vill kliva upp ur sängen när jag vaknar. När allt jag vill är att ligga kvar i sängen och bara försvinna. Hur ingenting drar upp mig. Hur ingenting motiverar mig längre. Hur jag kan vara tillbaka på samma plats som jag var för nått år sedan. Hur jag trodde jag hade tagit mig därifrån men är tillbaka på ruta ett igen. Livet funkar inte. Jag funkar inte. Inte längre. Det enda positiva jag kan tänka är att jag tagit mig ur detta en gång då kan jag göra det igen. Eller så gjorde jag aldrig det och tryckte bara undan alla känslor. För så funkar ju jag. Jag bearbetar aldrig något utan jag skjuter på det. Antingen så har känslorna kommit tillbaka eller så har dom hunnit ikapp mig. Det kan jag inte svara på. Jag inser hur jag inte kan vara kvar i denna bubbla förevigt men just nu kan hag inte ta mig ur den. Jag tar mig knappt upp ur sängen på morgonen i dagsläget. Just nu är allt jobbigt och jag vet inte hur det ska bli bättre. För jag vet inte vad jag gjorde senast. Jag har ingen aning. Allt jag vet är att det här suger. Jag som hade fått tillbaka en hel del motivation och livsglädje. Jag ville kliva upp ur sängen. Men den försvann lika fort som den kom, om inte fortare. Var inte alls beredd på detta, inte för fem öre. 

Kan jag bara få må bra?

Att livet är skit just nu går inte att undgå. Panikattackerna kommer oftare och styr mitt liv. Den generella ångesten är högre än någonsin. Jag tror att det jag behöver är att kliva utanför min comfortzone och få någon sorts rutin men ångesten håller mig tillbaka. Och även kroppen förstör mitt liv då jag har så ont. Allt går dåligt just nu. Allt jag vill är att beklaga mig för mamma och få hennes kloka ord tillbaka. Har sånt behov av att åka ut på Holmön också för att få lugna ner mig lite men vet inte när det ska gå då det alltid är något som måste göras. Stressar en massa över pengar och jobb också. Klarar inte av att jobba med detta längre alltså, det ger mig sån ångest att jag bara mår sämre. Jag vill jobba med något som jag faktiskt tycker är roligt som jag inte får ångest över.  Kan jag någonsin bara få må bra och vara lycklig? Förut kom ångesten med rimliga orsaker men nu kommer den bara som ett brev på posten. Jag mår svindåligt och jag vill inte må såhär längre. Jag vill må bra. 

Hur ska jag klara det här?

Ångesten vänder sig i magen på mig. Panikattackerna kommer konstant, med god förvarning då ångesten finns där hela tiden. Den där ångesten som gör mig illamående, som håller mig tillbaka i vardagen. Den värsta tiden på året är här, då mamma är överallt, då det är årsdag på årsdag för dom värsta händelserna i mitt liv. September till december är dom värsta månaderna på året, utan tvekan. Då allt känns skit och jag går runt med konstant ångest. Då ångesten stoppar mig från saker jag vill göra. Då ångesten gör så jag inte alls kan sova. Ångesten håller mig tillbaka. Jag ska jobba imorgon men ångesten är så stark att jag fått en ångestattack ikväll och känner hur en andra är på gång. Jag vill verkligen inte alls jobba imorgon, jag vill bara sjukanmäla mig och ligga och gråta under mitt täcke. Men det kan man ju inte göra när man är vuxen. För aldrig att jag kan låta min psykiska ohälsa komma före måsten. Aldrig att jag ska ta hand om mig själv i första hand. Nej då är jag svag. Och en sak jag kan säga är att jag behöver ett nytt jobb. För jag absolut avskyr mitt nuvarande, jag klarar inte av det. Men jag måste för jag kan inte söka alla jobb för att min kropp är som en jävla 80-årings och jag kan inte lyfta grejer. Just nu är verkligen ingenting bra. Jag vill bara försvinna nu. Aldrig komma tillbaka. Jag vill bara fara ut på Holmön och stanna där för resten av mitt liv. För bara där är hon och bara där kan jag känna mig fri. Jag trodde att jag mådde bättre igen men ack så fel jag hade. Jag har sugits ner i hålet igen, det där djupa jävla depressionshålet som är helt omöjligt att ta sig ur. Hur i hela helvete ska jag orka detta?