Att förlora sig själv

December är här. Utan tvekan årets värsta månad, då alla smärtsamma minnen och tankar kommer upp till ytan. Den värsta tiden i mitt liv kommer tillbaka. Snart är det alltså 4 hela år som gått. 4 år som varit de värsta i mitt liv. Mycket har gått förlorat. Mamma är det värsta tänkbara. Men har även förlorat mig själv och det tär på mig så inåt helvete. 

Innan allt hände var jag driftig, jag visste vad jag ville och jag strävade efter det. Jag fick bästa betygen i skolan utan att anstränga mig. Jag visste vem jag var och jag visste vad jag ville i livet. Men sen förlorade jag mig själv. Allt försvann. Min drift är bortblåst. Kan inte koncentrera mig längre. Jag förlorade orsakerna till varför jag tog mig upp på morgonen. Jag gick upp 20kg och mådde ännu sämre. Jag har totalt förlorat mig själv och jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka den Emma jag vill vara. Jag vill kunna kriga efter saker som jag gjorde förut. Jag vill ha något att sträva efter. Jag vill bara vara jag igen. Jag absolut hatar mig själv, jag hatar att jag knappt klarar av att ta mig upp. Jag hatar mig själv för att jag inte har ett ordentligt jobb. Jag hatar att jag inte klarar saker som förr var självklara för mig. Jag hatar att inte vara smarta, kloka Emma som jag var förut. Jag hatar allt som jag har blivit. Ett patetiskt litet skal. Jag vill bara var mig själv igen. Jag vill kunna kolla i spegeln och känna mig stärkt som förr, som om jag kan göra vad jag vill. Inte se det jag ser idag, självförakt  

Att förlora mamma är det värsta som har hänt mig, men att förlora mig själv är nästan uppe där också. Jag vill kunna göra mig själv stolt igen. Inte känna mig som ett misslyckande dag in och dag ut. Jag som var så stark i mig själv, som kände att jag skulle kunna ta över världen. Att vad jag än satte mig in i skulle jag klara exemplariskt. Jag vill ha den Emma tillbaka. 

Fuck allt

Livet har stannat upp och jag kan inte fortsätta. Det är något som håller mig tillbaka. Jag vet inte om det är ångesten, paniken, prestationsångesten eller om det är att jag är rädd att glömma. Om jag går vidare med livet, kommer jag glömma henne då? Jag är rädd. Jag är rädd för mig själv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Livet håller mig tillbaka som aldrig förr. Jag tror att jag är rädd att gå vidare, jag är rädd att jag ska glömma henne och allt som var. Jag vill bara försvinna nu. Jag vet inte vad jag gör längre. Och det värsta med allt är att alla tror jag mår bra igen men det kunde inte vara längre från sanningen. Jag ljuger för alla andra och jag ljuger för mig själv. Det här funkar inte men jag vet inte hur jag ska göra. Vad jag ska göra. Vill att hon ska vara här. Jag vill bara spola tillbaka tiden till då hon var här. Hon är allt jag vill ha. Jag går under utan henne. Jag funkar inte utan henne. Dem värsta tiden på året är på ingång och jag kommer att gå under. Jag vill bara ha henne här. 

Det värsta med det här är att jag har förlorat mig själv. Jag vet inte vem jag är längre. Jag känner inte igen mig själv. 

02.16

Jag saknar henne så mycket. Jag går sönder. Har så mycket känslor men släpper aldrig fram dom. Går istället runt som ett tomt skal och är trasig istället. Jag vill bara känna allt nu, för kommer det inte snart då brister jag ordentligt. Jag saknar henne. Jag vill ha min mamma.