All I Want

Jag vet inte riktigt vars känslorna är just nu. Jag vet inte hur jag känner. Sommaren är slut i stort sett och hösten börjar krypa på och det märks på kroppen för det börjar göra ondare och ondare. Livet börjar komma ikapp mig. Har hamnat i en dipp tror jag, men är samtidigt så himla tom på känslor. Det känns som om jag känner en massa men jag känner ingenting. En känsla som jag dock känner just nu är saknad, saknaden efter mamma, den är gigantisk i dagsläget. Klarar knappt av att tänka på henne just nu utan att bryta ihop och gå sönder. Har ett stort tomt hål efter henne och vet inte hur jag ska fylla det. Hon var mitt allt. Är en stark believer att kärleken man känner över någon inte bara försvinner när dom försvinner ur ens liv, att den finns kvar där, den där obegripligt stora och ovillkorliga kärleken som jag hade för henne. Den försvinner inte bara, jag tror att den finns kvar där. Men nu har den bara lämnat ett stort jävla tomt hål efter sig. För att jag älskade henne så mycket, så mycket att det gjorde ont i mig. Och det är snart 4 år sedan jag förlorade henne och jag förstår inte hur jag kan funktionera. Jag är helt tom. Jag har panik. Jag har ångest. Jag saknar henne. Jag vill ha henne tillbaka. Jag går under. 
 
Hela situationen känns alltid så jävla obegriplig för mig. Det är inte ofta det går igenom mitt huvud att hon är död, vilket det kanske borde göra, vad vet jag. Men det gör inte det, men såna här gånger då jag inser att hon faktiskt är borta, då går jag under. Då vet jag inte längre hur man existerar, hur man funktionerar. Hur lever man? Hur överlever man en sån sak? Hur lever man vidare? För det här suger.

Sommaren, ångest osv.

Nu är det riktigt längesen jag skrev här sist. Mycket har hänt, fast lite har hänt. Sommaren kom och nu har den gått. Sen veckan innan midsommar har jag varit själv totalt 1 dygn. Det är nästan 2 månader jag varit omringad av människor 24h om dygnet, tills idag. Och de flesta som känner mig vet att jag håller allt inne och är ett typiskt exempel av suffer in silence. Jag har gått i 2 månader och hållit alla känslor inne, varenda liten känsla som jag inte vill visa för andra. Sen for pappa hem och jag är ensam igen. Bägaren rann över och det rinner fortfarande. Panikattacken kom nästan direkt. Just nu har jag en magvridande ångest som tar kål på mig. Får hjärtklappning lite nu och då och världen raserade igen på bara nån timme. For till affärn och var med Moa en stund och det hjälpte nå jävulskt men direkt jag kom hem och var ensam kom känslorna igen. Och även fast det behövs, för annars skickas dom rakt in igen och kommer inte ut på ett tag, så är det otroligt jobbigt. Ångesten  över att sommaren tar slut nu är också extrem. Klarar inte av kyla och mörker men mest av allt så klarar inte min kropp av kylan och väderomslagen. Denna sommar har varit helt magisk för mina leder och smärtor. Men idag gjorde vädret en totalvändning och det blev 15 grader helt plötsligt så kroppen gör ondare än man kan sätta ord på. Det enda som hjälper är värme, helst en varm dusch men det är svårt härute då vattnet är slut, men annars filtar och täcken, bara kroppen är varm så legat med tjocktröja och tofflor, filt och täcke för att slippa ha ont. Detta är ju så kul :-). 


Flyttar hem på tisdag, det känns otroligt jobbigt. Trivs så äckligt bra här på ön att det inte alls känns bra att åka hem. Allt som finns här väger upp allt i Holmsund, duschar och internet har ingen chans. Måste in för bilen måste på besiktning. Vill bara stanna här, men måste ju in, måste ju börja jobba också. Något annat funkar ju tyvärr inte. Hej ångest. 

Har så mycket mer jag vill skriva men det står bara still nu, det kanske kommer mer sen. Jag brukar som mest skriva här när känslorna är starka så kanske kommer nå mer inom snar framtid. Annars så ska jag försöka sova nu, brukar ta evigheter att somna när ångesten är så extrem som nu, ligger i flera timmar och mår värdelöst så lär inte somna förrän på morgonkvisten men jaja, godnatt. 

Jag vill ha min mamma.

Klockan är 01.11 och jag ligger i stugan och lyssnar på hur regnet smackar mot taket. I stugan som är min undanflykt när jag mår som sämst. När allt känns hopplöst. Nu ligger jag här, vilket måste betyda att jag flyr från något. Paniken och ångesten. Somnade med en ångestattack och vaknade med en panikattack. Det enda stället som är aktullt när känslorna är på den nivån, det är Holmön. Det stället där jag känner mig närmast henne, där jag kan prata med henne. Här släpper ångesten och jag får ett lugn över mig, ett lugn jag inte får någon annanstans. Ett lugn som bara hon har kunnat ge mig. Min mamma. Vissa gånger behöver jag henne så mycket. Jag är 20 år gammal och jag behöver min mamma. Allt jag går igenom som bara hon kan hjälpa mig med. Saknaden blir inte mindre, den blir bara starkare och starkare och jag känner för varje dag hur mycket jag behöver henne. I allt jag gör behöver jag henne. Jag önskar bara att hon låg här bredvid mig, som vi gjorde för 4 år sedan, och gav mig alla hennes kloka råd. Jag vill ha min mamma.