Fyfan

Jag vet inte vars jag ska ta vägen. Jag orkar inte. Jag har panik över allt. Ångesten tar över konstant. Klarar inte alls av att tänka för då bryter jag ihop. Gör allt för att skjuta bort alla känslor för känner jag då bryter jag ihop och då orkar jag inte. Går runt som ett hårt jävla skal. Blir bara irriterad istället för det är lättast. Sen att det finns folk i min omgivning som gör mig ännu mer förbannad och irriterad hjälper ju inte alls. Jag är less på att inte vara tillräcklig. Jag är less på att vara den man hör av sig till när man behöver nått och inte bara för att jag är jag. Jag har inte valt det här. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill bara försvinna för allt suger. Allt gör ont. Det är för mycket. Det gör ont. Jag vill inte mer. Jag vill vara ensam men jag vill inte vara ensam. Jag vill bort. Jag är trött på att vara den jag är. Jag hatar allt. 

Staring at the ceiling in the dark same old empty feeling in your heart

Nytt år, nytt jag. Det är väl så man säger. Men jag är fortfarande samma jag. Samma jag som behöver sin mamma mer än något annat. Det blir aldrig lättare. Jag trodde det skulle bli lättare. Alla säger att det blir lättare med tiden men det blir inte det. Jag håller på att explodera. Livet tar kål på mig. Att det har gått mer än 4 år tar kål på mig. Jag behöver henne, mer än någonsin. Jag behöver min mamma. Jag vill att hon ska kunna vara här och hålla om mig nätter som denna. Jag vill att hon ska vara här och berätta för mig att det kommer bli bra igen. Jag vill att hon ska vara här och trösta mig, men det är hon inte. Och det kommer hon aldrig vara igen. Jag kommer vara ensam, utan henne, resten av livet. Aldrig kommer hon kunna krama mig igen eller hålla om mig igen. Säga till mig hur mycket hon älskar mig. Det har gått över 4 år och jag är livrädd att hon ska försvinna ännu mer. Att jag kommer glömma hennes röst. Att jag kommer glömma hennes lukt. Att jag kommer glömma hur det kändes när hon höll om mig. Att jag kommer glömma hennes värme. Att jag kommer glömma hur hon såg ut. Jag vill inte att hon ska försvinna. Jag vill bara ha henne här, levande igen. Det är allt jag behöver. Mamma. Mamma snälla kom tillbaka, jag behöver dig ju. Varför lämnade du mig. 

Att förlora sig själv

December är här. Utan tvekan årets värsta månad, då alla smärtsamma minnen och tankar kommer upp till ytan. Den värsta tiden i mitt liv kommer tillbaka. Snart är det alltså 4 hela år som gått. 4 år som varit de värsta i mitt liv. Mycket har gått förlorat. Mamma är det värsta tänkbara. Men har även förlorat mig själv och det tär på mig så inåt helvete. 

Innan allt hände var jag driftig, jag visste vad jag ville och jag strävade efter det. Jag fick bästa betygen i skolan utan att anstränga mig. Jag visste vem jag var och jag visste vad jag ville i livet. Men sen förlorade jag mig själv. Allt försvann. Min drift är bortblåst. Kan inte koncentrera mig längre. Jag förlorade orsakerna till varför jag tog mig upp på morgonen. Jag gick upp 20kg och mådde ännu sämre. Jag har totalt förlorat mig själv och jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka den Emma jag vill vara. Jag vill kunna kriga efter saker som jag gjorde förut. Jag vill ha något att sträva efter. Jag vill bara vara jag igen. Jag absolut hatar mig själv, jag hatar att jag knappt klarar av att ta mig upp. Jag hatar mig själv för att jag inte har ett ordentligt jobb. Jag hatar att jag inte klarar saker som förr var självklara för mig. Jag hatar att inte vara smarta, kloka Emma som jag var förut. Jag hatar allt som jag har blivit. Ett patetiskt litet skal. Jag vill bara var mig själv igen. Jag vill kunna kolla i spegeln och känna mig stärkt som förr, som om jag kan göra vad jag vill. Inte se det jag ser idag, självförakt  

Att förlora mamma är det värsta som har hänt mig, men att förlora mig själv är nästan uppe där också. Jag vill kunna göra mig själv stolt igen. Inte känna mig som ett misslyckande dag in och dag ut. Jag som var så stark i mig själv, som kände att jag skulle kunna ta över världen. Att vad jag än satte mig in i skulle jag klara exemplariskt. Jag vill ha den Emma tillbaka.