Euforin och livsglädjen

I fredags gick flyget söderut och mot Stockholm, jag skulle äntligen få göra det jag väntat i cirka 3,5 år på att få göra igen. När vi landar i Stockholm kan jag ju inte säga att jag kan klaga i alla fall. Det är alltså 27 grader i skuggan och strålande solsken. Det var inte optimalt väder för att gå runt och turista i men det var så jäkla skönt ändå. Dagen efter följde den dagen jag väntat på så länge, samtidigt som jag fruktat den så för jag vet att så fort det är över kommer depressionen slå in igen, och då värre än någonsin men den där timmen och 45 minuterna kommer vara värt det. Jag ska alltså få se min absoluta favoritartist, min idol, the love of my life. Bruno Mars, igen. Äntligen. Alltså bara jag tänker på det nu så börjar jag gråta. Vi går i alla fall ut och köar och blev sjukt besviken på hur lite folk det var som köade men var skönt för jag fick hamna längst fram. Tyvärr fick jag inte tag i Golden Circle men ståplats i alla fall och jag hamnade längst fram där. Jag såg hur bra som helst och kunde inte vara lyckligare. Först kommer förbandet ut, det är då Anderson .Paak. Hade aldrig hört en låt med honom men kan säga att han misslyckades inte med att få igång publiken i alla fall. Kan inte säga att jag är besviken på han, för jäklar så bra han var! Näe han är klar står jag och tittar på Hockey, haha det var ju semifinal var ju tvungen om sverige gick vidare eller inte. Vid 21.20 startar hans intro och han kommer upp på scenen. Jag står där, lyckligare än någonsin, försöker hålla tårarna inne och står bara och njuter. Det var otroligt längesedan jag kände den genuina lyckan jag kände just i den där arenan när han stod däruppe och sjöng och dansade som bara han kan. Besvikelsen när han går av går inte att beskriva men är fortfarande förväntansfull för vi tänkte gå bak mot sceningången efter och se om vi kanske får en glimps av honom eller hans band. Tror ni vi får det? Inte något på Bruno men resten av bandet och bäst av allt? Philip Fucking Lawrence. Brunos right hand man, bakgrundssångare och bästa vän. För er som inte vet så har jag en tatuering på min ankel där det står Just Breathe, Phil har en låt som heter så och det är just pågrund av den låten som det är intatuerat på mig. Extasen jag upplever när jag ser honom, får krama honom och stå och prata med honom går inte att sätta i ord. Jag visar honom min tatuering och han blir jätteglad. Jag hoppar därifrån i eufori. En lycka som jag tror jag aldrig har upplevt förr. Jag kan säga att det här var DET bästa som hänt mig, både konserten och efteråt. Lyckan och livsglädjen som jag hittade just den där dagen som varit borta så länge. Tycker det är helt sjukt hur något sånt här kan ge en den känslan och sätta så stora spår i en. Dagen efter är som befarat, vaknar upp helt tom, känner absolut ingenting. Men idag blev ännu värre, idag har jag knappt orkat kolla telefonen, inte orkat hitta på något. Imorgon likaså, så om jag försvinner nu ett tag så vet ni varför. Men, jag är så tacksam att jag fått uppleva detta och känna den där lyckan igen. Jag hoppas att jag hittar tillbaka till den helt men det känns väldigt långt bort i dagsläget.
 

Falskhet

Just när jag trodde att allt började gå bra igen, då kommer det tillbaka och biter mig. Jag trodde det gick bra i mitt umgänge men det har bevisats för mig att jag i stort sett bara känner mig bekväm med en, kanske två personer. Har personer som kallat mig för sin bästa vän, som tagit med mig på allt och alltid bjudit in mig som i dagsläget verkar ha hittat bättre vänner och slutat göra av sig och aldrig bjuder in mig längre. Och tycker sedan det är konstigt att vi inte pratar. Inte så konstigt för mig då jag blivit så jävla bortprioriterad så det finns inte. Jag har nån som aldrig känner för att göra något men hela tiden är och gör samma sak som jag ville göra med någon annan. Jag trodde det gick bra för mig men mindervärdeskomplexen bara blir större och större och jag känner mig sämre och sämre. Kanske inte så konstigt. Jag är därnere på botten igen och jag kan bara hoppas att jag lyckas ta mig upp. 


Photoshop, livet och att allt går skit.

Har suttit hela kvällen och tränat på Photoshop, eller ja i nån timme, och som vanligt så känner jag mig värdelös igen. Jag vet att man inte kan lyckas direkt, speciellt inte i ett så pass avancerat program. Men jag är en sådan person som hatar att misslyckas och vill kunna allt direkt. Det ska bli bra på första försöket och blir det inte det så bryter jag ner mig själv. Jag vill ut och fota mer, mycket mer. Jag vill bli bättre på allt, jag vill fota par och barn främst. Så om någon har ett barn ni vill ska bli fotat släng iväg ett meddelande på FB eller nått. Eller om du och en partner vill bli fotad så gör detsamma. Jag kan inte lova att jag är duktig eller att jag är ostel under fotograferingen men jag vill som sagt bara träna. Men om ni vill ha några bilder som kanske blir fina, hör av er!
 
Annars då? Det går väldigt upp och ner. Har tänkt skriva om hur det var för ett år sedan och hur det är nu men har aldrig satt mig ner och gjort det. Det kanske kommer snart, vi ser väl. Utöver det så känner jag mig bara allmänt värdelös. Jobbet är slut, jag söker andra hela tiden men får inga. Har ingen aning om vad jag ska göra i sommar heller, det här blir spännande. Lever redan på pappa typ och det känns värdelöst. Vill bara att något ska gå bra för de senaste 3 åren har allt bara gått fel. Åt helvete med allt. Jag behöver något bra, snälla.