Wednesday my empty arms were open

Jadu, vad händer med livet just nu? Jag ligger i min säng med en katt sittandes nedanför och stirrar och funderar på när han ska hoppa på mina fingrar och börja busa. Det är vad som händer. 
 
Nej okej, ska jag berätta vad som händer just nu, det som händer är att jag mår så sjukt jävla dåligt så det finns inte. Jag får aldrig stanna och tänka för då mår jag skit. Jag har sovit cirka noll timmar de senaste dygnen. Förra veckan låg jag och grät från cirka klockan 12 på kvällen till sex på morgonen och fick en panikattack. Låter kul va? Idag satt jag på bussen och tänkte att jag ska till tandläkaren på fredag och började tänka på den gpngen jag var hos mamma på sjukhuset och jag skulle till tandläkaren. Varenda jävla tanke leder till mamma för att hon har alltid varit med så varje gång jag tänker på något tänker jag på henne. Och varje gång jag tänker på henne får jag ångest och kan inte andas och börjar gråta som en jävla galning. Ibland, eller ofta, går det att hålla in, när jag är bland folk håller jag det alltid inne. Och jag bryter ihop, om och om igen. För allt jag tänker på påminner mig om henne och det som var. Jag säger här som jag sa till Moa, jag behöver något nytt och spännande. Något som inte drar mig tillbaka, något. eller någon för den delen, någon som inte fanns där förut, någon som inte varit där, någon som inte drar mig tillbaka. Någon som får mig att känna något nytt, som får mig att känna spänning. Jag vill känna något som inte drar mig tillbaka. Något som inte påminner mig om dåtiden, någon sonm får mig att leva i nuet. Någon/något som får mig att glömma och kanske till viss del får mig att vara lycklig. Någon som får mig att känna att jag inte vill bryta ihop hela tiden, som får mig att inte vilja ge upp. För allt jag känner nu är hur fan jag ska klara det här och att jag ger upp snart. Jag vill typ känna kärlek och lycka och eufori typ. En kärlek som får mig att glömma och som får mig att tänka på framtiden. Om någon känner sig träffad och vill vara den personen, skriv gärna till mig. Okej skoja, men seriöst tho, någon som kan få mig att glömma och blicka framåt?
 
 

Sommarskola, bearbetning, sömnproblem och mogenhet

Tänkte skriva om de 4 sakerna som står i rubriken idag. Börjar med sommarskola.
 
Okej, 1 dag kvar med plugg sen prov på måndg sen är jag helt klar! Känns ganska skönt, hoppas bara att jag klarar provet så jag inte behöver göra om det i augusti, men det känns ganska bra faktiskt så tror nog jag kan klara det. Hoppas det iallafall.
 
Vi går vidare, bearbetning. Jadu, vet inte vars jag ska börja. Ska försöka hålla det kort och koncist. 
Fick frågan här om dagen hur det går och om jag mår bättre. Det enda jag kan svara på den frågan är dåligt och nej. Det går verkligen inte bra och jag mår verkligen inte bättre, om något mår jag sämre. Jag säger såhär, alla bearbetar på sitt sätt. Jag har stängt ut allt, skjutit det så långt ifrån mig som möjligt. Sen när det händer mer dåligt och jag blir stressad skjuts det bort ännu mer. Jag kan säga såhär, jag har inte ens börjat bearbeta det än. Folk säger att jag borde vara redo att börja städa undan hennes grejer, plocka undan i hennes garderob etc. Men vars kommer detta ifrån? Jag har inte ens börjat bearbeta detta eller sörja så nej, jag är verkligen inte redo att göra det. "Men Emma, livet går vidare, vare sig vi vill det eller inte." Ja jag vet, men det är inte så jävla enkelt! Och hatar när folk jämför detta med typ att deras föräldrar är bortresta eller bor någon annanstans! JA MEN DU KAN FORTFARANDE TRÄFFA DOM DITT AS! Okej, hatar det så jävla mycket. Du kan fortfarande fara och träffa dom. Det är inte så att jag kan bara köpa en flygbiljett och fara till mamma direkt. Vissa har den förmånen. 
Så vill bara säga detta till er, SLUTA JÄMFÖR MIN SITUATION MED ERAN SITUATION, DET ÄR INTE ENS I NÄRHETEN AV LIKT!!!! 
Tack för mig där och ja, jag är förbannad. Jävligt förbannad.

Nästa, sömnproblem! Det är nog ingen som förstår innebörden av riktiga sömnproblem om man inte lidit av ddet själv. Kan säga såhär, nej det är inte bara att gå att lägga sig och blunda, nej det funkar inte att stänga av all elektronik en timme innan man ska gå och lägga sig. Ingenting funkar förutom medicin, och ibland funkar inte ens den. Jag snittar kanske 1.5-2 timmars sömn varje natt. Somnar tidigast klockan 3 och sover till 7. Detta är då alltså på en bra natt, detta är mycket sömn för mig. Alltså 4 timmars sömn. Det är ingen som vet hur illa det är heller för att jag vill inte visa det. Är jag vaken när någon annan är vaken då lägger jag mig och låtsas att jag sover för att slippa prata med alla och vill inte att någon ska veta att jag är vaken. Men nu vet ni, jag sover ingenting men försöker orka med allt iaf. 
 
Sist men inte minst eller nått sånt, mogenhet. Sen i December, eller vi kan säga September egentligen, har jag åldrats väldigt fort mentalt. Jag har alltid varit lillgammal och väldigt klok, inte för att vara sån men... har alltid varit det och nu har jag blivit ännu äldre. Och har fått höra när jag sagt det, välkommen i klubben. Men ni ska veta, det finns en skillnad på att vara mogen och "vuxenpoäng". Det är en skillnad på att vara omogen och barnslig. Bara för att du städar, diskar och tvättar själv i vår ålder gör dig verkligen inte till mogen och gammal mentalt. Det ger dig vuxenpoäng, visst, men det gör dig inte mogen, och det gör dig inte gammal mentalt. 
 
Let's just keep it at that. Summa summarum, sommarskolan är nästan avklarad, jag har inte börjat bearbeta något, JÄMFÖR INTE DIN SITUATION MED MIN FÖR DOM ÄR INTE ALLS LIKA och sist, jag har åldrats mentalt mycket och bara för att du städar gör dig inte mogen. 
 
Tack för mig, går runt förbannad mest hela tiden och är ingen som visar det utan försöker dölja det så skriver ut det här istället! Det var någon som undrade om jag kunde ha frågestund också, kanske kör på det. Men isåfall kommer det ut ett inlägg om det senare! Puss på er

JAJA

Alltså allt suger just nu... Jag mår så jävla dåligt. Vet inte vad jag ska ta mig till. 
Bryter ihop varje dag nu. Har gjort det varje dag i typ en vecka. Igår fick jag panik över min handske så jag slängde alla mina kläder på golvet och sen låg jag där på golvet och grät i säkert en timme. minst. 
Hon var min bästa vän och jag vill bara ligga i soffan på holmön och kramas med henne. 
Den enda jag vill ha är mamma... Ingen annan kände mig som henne, ingen annan förstod mig som henne och ingen annan vet hur jag funkar. Hur ska jag klara detta?
Alla säger hela tiden att jag är så jävla stark också men allt jag gör är att dölja det genom ett jävla leende och skratt...