Botten is nådd

Det är fascinerande hur livsglädjen verkligen bara kan försvinna helt. Hur jag inte längre kan sova på kvällen. Hur jag inte vill kliva upp ur sängen när jag vaknar. När allt jag vill är att ligga kvar i sängen och bara försvinna. Hur ingenting drar upp mig. Hur ingenting motiverar mig längre. Hur jag kan vara tillbaka på samma plats som jag var för nått år sedan. Hur jag trodde jag hade tagit mig därifrån men är tillbaka på ruta ett igen. Livet funkar inte. Jag funkar inte. Inte längre. Det enda positiva jag kan tänka är att jag tagit mig ur detta en gång då kan jag göra det igen. Eller så gjorde jag aldrig det och tryckte bara undan alla känslor. För så funkar ju jag. Jag bearbetar aldrig något utan jag skjuter på det. Antingen så har känslorna kommit tillbaka eller så har dom hunnit ikapp mig. Det kan jag inte svara på. Jag inser hur jag inte kan vara kvar i denna bubbla förevigt men just nu kan hag inte ta mig ur den. Jag tar mig knappt upp ur sängen på morgonen i dagsläget. Just nu är allt jobbigt och jag vet inte hur det ska bli bättre. För jag vet inte vad jag gjorde senast. Jag har ingen aning. Allt jag vet är att det här suger. Jag som hade fått tillbaka en hel del motivation och livsglädje. Jag ville kliva upp ur sängen. Men den försvann lika fort som den kom, om inte fortare. Var inte alls beredd på detta, inte för fem öre.