Hur avstängd kan jag vara?

Hur känslomässigt avstängd kan en människa vara? Jag ligger alltså här, kan inte somna, och mår värdelöst. Verkligen allt som kan tänkas vara dåligt är dåligt. Jag mår just nu så dåligt att allt jag vill är att lägga mig och gråta. Men går det? Nej, för att jag vet inte hur jag släpper på det. Jag är så känslomässigt avstängd att jag inte ens kan börja gråta när jag är själv och vet att det är allt jag behöver. Jag förstår inte. Jag har så mycket känslor som bara vill komma ut men jag håller dom självklart inne som vanligt. Orsaken till det är ju inte att jag inte vill det för jag vet att det behövs. Nej det är för att jag inte kan. Jag vet inte hur jag ska få ut dom. Ligger här i sängen och stirrar upp i taket för jag mår så dåligt men samtidigt känner jag ingenting och just därför stirrar jag bara upp i taket. Och bara för att poängtera ut det så mår jag inte dåligt hela tiden nu, det är inte alls ofta, men just nu är jag bara i en svacka. Jag sover ingenting, jag har ångest och mår bara skit. Det är bara en sådan period just nu och min tanke var att kanske om jag får ut känslorna på något sätt, därför jag skriver här nu, så kanske jag får komma till ro igen och få börja sova. För denna svacka har varit ett tag nu, men eftersom jag inte kan lägga mig och gråta i 3 timmar och få ut känslorna på det sättet är detta mitt försök att slippa hålla dom inne. Jag har ingen aning om detta kommer att hjälpa eller inte men vi ser väl. 

För er som vill veta har jag fortfarande inte förstått att mamma är borta. Min första tanke när något roligt händer är fortfarande att jag måste ringa mamma och berätta. Att när något som gör mig ledsen händer tänker jag att jag måste ringa mamma. Sen kommer dom där stunderna, dom stunderna då jag inser att hon faktiskt är död, dom stunderna då jag inser att jag aldrig kan berätta något för henne igen, att hon aldrig kommer hålla om mig när jag är ledsen igen, att hon aldrig kommer ringa mig påväg hem från jobbet igen, att hon aldrig kommer väcka mig på morgonen innan hon far på jobbet igen, att jag aldrig kommer få sitta på balkongen med henne när hon röker och prata skit igen, att jag aldrig kommer få en kram av henne igen, att jag aldrig kommer få hennes goda råd igen, att jag aldrig kommer ha en mamma igen. Dom stunderna då allt bara faller för mig, då mitt liv går under, då jag bokstavligen faller ner på knä i smärta och panik. Dom stunderna då jag bara vill  försvinna. Detta händer ungefär 1 gång i månaden, inte mer, ibland mindre. Det är alltså mitt liv, så långt har jag kommit med min process. "Men det har ju gått nästan 4 år". Ja men för mig, i mitt huvud, har det inte gått 4 år, där har hon knappt hunnit begravas än. 


Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback